36. Tok, har du ingen stolthet?!

Det finns egentligen bara en sak som är värre än människor som talar om sig själva i tredjeperson. Människor som talar till sig i andraperson.

På den tiden då du fortfarande bodde i Sverige kunde du få höra att du var social. Det kanske var sant om du jämfördes med vissa enstöringar men inte korrekt om du såg till dina bekantas genomsnittliga umgängesring. Det är i vilket fall som helst inte sant i världens folkrikaste nation. Här arbetar du självständigt, äter lunch självständigt och tar dina lektioner självständigt.

Du tror att uppfattningen att du skulle vara utåtriktad bygger på ett missförstånd. På en middag eller fest kommer någon på tal. Så undslipper du dig:"Ja han, ja. Som jobbar på Sveriges Lantbruksuniversitet och forskar om barkborrar."
"Känner du honom?" "Nej, jag stötte ihop med honom i systemkön i Svava under mellandagarna 1997 och vi började prata."* Ditt minne kan inte riktigt sovra. Det krävs inte något omvälvande för att du ska minnas.
Du kommer ihåg vad folk heter och när du träffade dem träffade för första gången. Oftast. Du vet inte om det är en talang, det vill säga något du kan slå mynt av. Du önskar att så vore.

Häromdagen hittade du någonting som heter Evernote som kan hjälpa dig att minnas den dagen det egna lagringsutrymmet börjar ta slut. Det är fascinerande hur mycket av ditt liv som du kan överlämna till molndatoriseringens himmel. Det där bolaget vars namn kommer av ett jättelikt tal har ju 5000 mejl som har med dig att göra på sina servrar runt om i världen. Och dina bloggposter. Hur vet du att någon anställd inte går in och tittar på dina ynkliga mejl? Det vet du inte. Nu har du också bjudit in Evernote i ditt liv. Du har så få hemligheter. Om du någon gång skulle få en prestigefull position någonstans - inte troligt - så är nog dina dumheter preskriberade vid det laget. Och skulle de inte vara det så kan du lätt, med hjälp av ditt minne, göra en lista över dem och lägga ut för allmän beskådan.

Idag satt du på kontoret till halv nio. Fram till lektionen klockan tre hade du misströstat om din skapandeförmåga. Den tycktes bottenfrusen. När du hade önskat din lärare "trevlig helg" och kommit tillbaka till din laptop lossnade det, isbergen började plötsligt kalva. Efter flera liknande kriser det här året så har du börjat tänka om. I fortsättningen tänker du vara ödmjuk i förhållande till människor som förtjänar sitt levebröd i kraft av sin kreativitet.

Men åter till utgångspunkten: du är inte utåtriktad. Skälet till att du började tänka på det är att du nästan aldrig hör av någon i Sverige längre. Förutom det dagliga ansiktsbokspetandet, och jobbmejlen så är kontakten med moderjorden nästintill obefintlig. Om det beror på dig eller omgivningen vet du inte.

Idag fick du faktiskt ett kompismejl. Ta-ta! Dessvärre besvarade du det på ett ganska otrevligt sätt. Du känner att du måste förklara din reaktion såhär halvoffentligt. Fick i mejlet veta att någon (eller några) som har en blogg ville dejta dig i sommar. Att dejtingbegreppet kanske har devalverats till att betyda ett glas någonstans med någon, att det inte nödvändigtvis implicerar förhoppning om äktenskap, kan du leva med. Att någon tänker på dig är också bra, det uppskattar du. Men det som stör dig, och det här är personligt gränsande till det privata, är att du får bloggadressen och, antar du, ska försöka att bilda dig en uppfattning om personen/rna bakom genom att titta på den. Det går inte. Du kan, som den halvlögnare du själv är i den här formen, inte tro på någon annans bloggpersona. Det finns de som skriver som furier men visar sig vara bokmärkesänglar när du träffar dem. Det finns de som skriver mitt sommarlov för femtioelfte gången men visar sig vara vettiga och riktiga när ni träffas. Idioterna som skriver skräp finns. Så finns de där riktigt slagfärdiga. De jagstarka och formuleringsflyhänta som kanske spaltar i något medium, men bara befinner sig i den egna strålkastarkäglan.
Det finns de som är både och, det vill säga kloka och bra både i uppladdad och befintlig form. Du känner dem, de är få och de är nästan alla utom räckhåll.

Du försökte för ett par år sedan med träffar som grundades på online-uppfattningar men eftersom du inte lyckades marknadsföra dig särskilt bra blev de inte många. I de fall då träffarna realiserades blev du varse att de du träffade kanske hade skarvat lite om sina företräden. Både de yttre, medelst fotobutik, och de inre med hjälp av fabuleringsförmåga. Så du lade ner. Om du hade varit naturligt utåtriktad kanske det här skulle ha löst sig. Bara gå ner på kvarterskrogen och slå dig i slang med någon. Men det låg ju aldrig för dig. Så hur gör du då, om du känner sig lika off såväl off som online?

Den bästa varianten av vi läser varandras bloggar och så träffas vi på riktigt var matbloggsträffarna som ordnades några gånger innan du flyttade hit. Helt utan förväntningar tog du dig dit och fick - som du i din känslopjunkiga men förhållandevis nyktra stämning nu tänker - några vänner för livet.

*Påhittat exempel.