53. Jag moraliserar

-Vill du att jag ska hjälpa dig? Jag känner en person som kan sånt där. Jag kan fråga.
- Prata med W om du vill hitta en lägenhet. Han har kontakter.
Något som är bra i det här landet är människors beredvillighet att hjälpa. Naturligtvis kan man invända att allt bygger på kontakter och att det beror på att samhällets trygghets- och andra system inte fungerar. Strunt - för tillfället - samma.
För ett år sedan blev jag tillfälligt sjuk. Inget allvarligt men jag var tvungen att stanna hemma. Jag ställde in träffen med min språkutbytespartner med hjälp av ett mess. Genast kom svaret. "Ska jag köpa något? Vill du att jag kommer över?"
Jag känner svenskar som också tänker på andra. Själv har jag varit alldeles för dålig på det alldeles för länge. Just nu är jag främst förbannad.
En bekant till mig i Sverige med dålig rygg och svag ekonomi har startat ett upprop bland sina vänner om flytthjälp i slutet av juli. Jag vet inte hur många svar hon har fått vid det här laget men de är troligen alldeles för få. Slutet av juli, det är ju för f-n nästan tre månader dit! Ändå tvekar folk att ställa upp. Det är skämmigt.
Jag har flyttat flera gånger, ofta har jag fått hjälp av goda vänner. När alla kartonger har kommit på plats, alla soffor baxats upp och ett köksbord med några stolar ställts upp så har man kunnat pusta ut över en trevlig måltid. Därför har jag mestadels goda minnen förknippade med flyttar.
Nu senast skötte jag allt själv. Eftersom jag A) hade bråttom, B) kunde betala ett par flyttgubbar eftersom jag gjort en vinst vid försäljningen och C) inte räknade med att få hjälp i julruschen med mindre än en månads varsel. Men nu pratar vi som sagt om nästan tre månader.