88. Mellandagar

Nu har jag snart varit på svensk mark i en vecka men dygnsrytmen är trots det inte anpassad. Jag vaknar före klockan sex varje morgon och somnar sedan vid bordet eller i soffan hos någon av de generösa värdar som bjudit hem mig. Det är nästan lite skämmigt.
Läste ut Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson i morse.
Besökte Mathimlen med make och dotter i nya huset ikväll. Åt välkomponerade pannbiffar med tzatsiki och en god sallad med pumpafrön. Drack en Brunello di Montalcino. Tack!
Köper ny laptop i morgon.
Åker till Umeå i övermorgon.
Går och lägger mig. Typ nu.

87. Tack!

Jag kommer flygande över Eurasiatiska kontinenten och blir upphämtad på flygplatsen.
Tack!
Jag står utan tillfällig bostad under Sverigevistelsen och blir erbjuden en stor och ljus lägenhet på Södermalm som jag kan bo i.
Tack!
Jag blir hembjuden till en familj på middag. God mat och ett vin som skulle sparats till något speciellt.
Tack!
Jag åker till familjen vid Skurusundet att tillbringa kvällen före julafton med dem. Äter pasta, dricker rödvin och sover gott. Får en strumpa med klapp under natten.
Tack!
Jag blir hämtad av frun i familjen där jag sedan firar jul och får en fin julafton, juldag och annandag med dem. (Återkommer till vinerna).
Tack!
Jag får ett mejl från en vän som påpekar något dumt som jag sagt. Min instinktiva reaktion är ilska tills jag inser att budskapet är bra. Att jag kan ta till mig det.
Tack!
Jag blir bjuden på en annandagslunch med en bättre Periquita.
Tack!
Jag återser kompisar från förr.
Tack!
Jag blir bjuden på middag på Högalidsgatan på måndag.
Tack!
Nu är det snart dags för frukost.
Hej!

86. Dan före dan före dan

Måndag den 22 december. Jag vaknar vid 3 och läser Perry Johanssons Sinofilerna - en tidig julklapp - tills jag blir trött och somnar. Vaknar vid 6, äter frukost och tar mig till stationen för färd mot Stockholm. Buss 69 mot Djurgården. På ambassadens visumavdelning visar det sig att jag har glömt ett viktigt dokument för min ansökan i Kina. Förbannar min egen slarvighet högt och åker till lägenheten på Södermalm som jag får låna. Ringer en sekreterare i Kina som säger att hon faxar dokumentet.
Lunch på Sturehof med paketutväxling. Vi äter bouillabaisse. Lunchsällskapet som är sinolog känner också till Rowling, som jag skrev om häromdagen. Världen är liten. Jag ser Alex Schulman vid ett bord närmast fönstret som vetter mot Stureplan. Jag ber lunchsällskapet om bokrekommendationer. Jag tipsar om några. Vi önskar varandra God Jul och Gott Nytt, skiljs på Hedengrens. Jag går till Akademibokhandeln där jag får poäng och köper fyra pocketar.
Tar mig till lägenheten på Södermalm. Börjar ordna mina papper. Sover middag. Handlar frukost, postar brev. Ringer till familjen på Högalidsgatan och frågar när jag ska komma dit för att äta middag. Sover middag. Tar mig mot Högalidsgatan. I trappuppgången från tunnelbanestationen vid Hornstull får jag syn på ledarskrivande Leksandssonen. Vi kanske ses i mellandagarna. Kommer hem till familjen på Högalidsgatan. Där finns inget vin. Vinet finns i en lokal på Hornstulls strand. Jag får nycklar och promenerar dit. Lokalen är upplyst. Därinne träffar jag Kakboksförfattaren som jag senast stötte ihop med utanför bokmässan. I en kyl står Les Fumées Blanches i boxform. Tar den under armen och promenerar tillbaka genom decembermörkret och blåsten till Högalidsgatan. Hästentrecôte, musslor, tortellini, tofu och broccoli. Dricker också en Traminette från Illinois. Bivax och övermogna persikor, beska och ett ppm oxidation. Äter god choklad och choklad som smakar korkdefekt. Blir uppdaterad om allt viktigt. I ett hörn av vardagsrummet står en gran som får rummet att verka större. I ett annat hörn av vardagsrummet sitter pappan med sönerna och spelar Spore. Strax före midnatt går jag till tunnelbanan och åker till Medborgarplatsen. Promenerar en kilometer österut på Folkungagatan. Det blåser kraftigare nu. Kommer in i lägenheten, kollar mejlen och går till sängs. Jag försöker läsa några sidor i Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. Det går inget vidare, somnar nästan omedelbart.

85. Öster om ån igen

Jag flög från Shanghais terminal 2 kl 1025 i morse kinesisk tid. Flygresan var unik för mig i två avseenden. För det första blev det inte en droppe alkohol, för det andra så tog jag bara en tugga av lunchen, en okryddad kycklingrätt som påstods vara asiatisk. I vanliga fall brukar jag äta för att jag är hungrig och det är gratis men idag blev det inte så. Finnairs ombordmat är som ni förstår under all kritik. De korvbrödsliknande frallorna som ligger på brickan har varit frysta och tinats. Maten smakar ingenting, möjligen natriumglutamat. Jag såg fyra Simpsonsavsnitt och Solstorm. Spelade sudoku, läste i en bok om kinesiska symboler. Efter knappt tio timmar landade jag i Helsingfors. Flygplatsen var full av julresenärer. Det tog en halvtimme att gå från ankomstgaten till den jag skulle ta flyget till Sverige ifrån. Ombord slukade jag DN och Aftonbladet. Allt var sig likt. Julklapps- och champagnetips. Leif GW-intervju och Jan Guilliou-krönika. Listor, sammanfattningar och krönikor. På Arlanda väntade min bror och hans son. Vi drack glögg här. Jag gick igenom min post. Jetlaggad och orakad. Snart ska det bli middag.

84. Mot moderjorden

Det är så enligt Donna. Många inhemska ser misstänksamt på den som är i sällskap med en utlänning. Armlängds avstånd betyder det när man promenerar. Eller kanske kroppslängds.
Det finns en matsal på min gata, en kraftigt upplyst restaurang med gott och blandat i dongbei-väg. Och dongbei betyder alltså nordost. Tre rätter och vitt ris. Kycklingtärningar, stekta gröna bönor med något slags färs och tomater med ägg. Gratiste. Jag ville bjuda på chokladbakelser på Comptoirs de France men det var stängt. Så vi åkte till Lan Bar. Jag har skrivit om den förut. Det spelas alltid någon sorts sofistikerad house i högtalarna där. Merparten av gästerna var utlänningar. Jag tog ett glas sauvignon blanc från Nya Zeeland. Donna dricker inte alkohol så hon hade en kokossmakande mjölkdrink. Jag bad henne dofta på krusbären och flädren. "Alkohol" sa hon. "Jag känner inget annat". Kanske är det den som överröstar det andra i doftensemblen för den som inte dricker.

2.8%. Det är, enligt Donna, den officiella siffran för vad PRC satsar på utbildning. I Norge är siffran 13%, i många utvecklingsländer ligger den mellan 5 och 6%. Enligt henne. Jag läste TIME under lunchen igår. 30 år av ekonomisk reform var rubriken. Det handlade om de genomgripande förändringar i den ekonomiska politiken som Deng Xiaoping inledde 1978. Det fanns också en artikel om att Kina måste gå ifrån att vara en av världens billigaste tillverkningsindustrier till att bli en servicenäring.

Det här blev lite spretigt. Så började jag också skriva på terminal 2 i Peking och avslutar här i terminal 2 i Shanghai. Under gårdagen umgicks jag med ett par svenskar i Shanghai, deras föräldrar, barn och syskon. Lördagkvällen avslutade jag tillsammans med far och son S på Enoteca där jag drack en kartigt snål överekad cab från nya världen. Det gick att leva med eftersom vi hade druckit en bra elsassisk riesling till de kinesiska hämträtterna ett par timmar tidigare. Tack till C och H som så generöst bjöd kost och logi under min mellanlandning i Shanghai som har varit osedvanligt grådisigt. Mot Sverige!

83. Calicivirus

I går morse led grannfrun av det. I morse led hennes make av det. I går var jag på middag hos grannfamiljen. Som den hypokondriker jag är trodde jag också att det var på gång också för mig när jag fick höra om mannens förglömliga natt. Jag satt då i en taxi på väg från de vänliga formgivarna. De jobbar i några lokaler som tillhör ett av Pekings universitet. Kontoret är inte isolerat så vi har ytterkläderna på oss när vi träffas. De bjuder alltid på te. Idag fick jag tie guan yin, min favorit. Det var sista gången för i år som vi träffades men jag kommer att återse dem måndagen den 5/1 när jag är tillbaka. Dessutom vill jag gärna ta med dem ut för att äta. (Något som jag misslyckades att göra med teveteamet som vi samarbetade med i våras. Jag var ihärdig men det blev inget. Synd.)

Jag åt lunch på O Sole Mio när jag hade bestämt mig för att se om jag var sjuk eller inte. Så här långt har jag inte märkt av några smittsymptom vilket jag meddelade Donna - OBS! nytt namn på GY - när jag var inne på ryssmarknaden och prutade till mig diverse julklappar. På ryssmarknaden, aka Alien's Street, blir man alltid tilltalad på ryska av försäljarna. Jag brukar säga att min ryska inte är så bra. Det är alltid uppskattat. Eller bra spelat uppskattat. Därinne var affärsverksamheten dvalaliknande. En försäljare var så desperat när hon hade fått mig på kroken att hon nästan spärrade utgången till sitt bås med sin kropp när jag försökte förklara för henne att jag inte var intresserad av just det plagget som jag tittat. "Min goda vän, jag ger dig jättebra pris, halva priset bara!" ropade hon efter mig.

Ryssmarknaden ligger i några kvarter där skyltar med rysk text är legio. Blonderade, ihärdigt sminkade damer i minkpäls och logohandväskor, liksom män vilkas boxarfysionomier gör att man inte tittar på dem en sekund för länge, är också det. Kanske är det fördomsfullt av mig att skriva så. Men, det måste finnas en ansenlig andel ryssar i Peking. Och de verkar koncentrerade till området kring Ritan-parken. I närheten av Ritan-Parken ligger också Nordkoreas imposanta ambassad. Vid muren på södra långsidan finns en inglasad anslagstavla med foton på evigt leende Kim Il Sung och Kim Jong Il. Vad det nu har med Ryssland att göra.

Jag förstår inte hur jag med min veka uppsyn kan tas för en ryss. Det kanske är hudfärgen och det allmänt försupna intrycket som gör det. Inte. Jag har druckit ovanligt lite den senaste veckan och igår sprang jag faktiskt 30 minuter i ett för mig tidigare oprövat tempo. Det vill säga, högre än vanligt, men tillräckligt medelålders sengångaraktigt för att inte vara bloggbart. Nej jag känner mig trots tempot både ung och stark. Om tre kvart ska jag träffa Donna vid Arbetarstadions norra port.

82. 2008 går till historien som snabbaste året hittills

Jag hade min sista lektion för året idag. Sandra, som jag från och med nu kommer att kalla min lärare, hade glömt att ta med sig en dvd med Mei Lan Fang som hon hade köpt häromdagen. Hon är omtänksam, min lärare. I våras under det kinesiska nyåret så skickade hon mig sms-meddelanden. Hon har också haft med bakverk till lektionerna. Jag for till 宜家家居 idag. Det är IKEA på kinesiska. Att jag tog mig till Kampradfilialen här vid fjärde ringvägen berodde på att jag ville ge Sandra julklappar med svensk prägel. Det blev två stycken, båda av det söta och ätbara slaget.

Annars har det inte hänt så mycket bloggbart. Jag skriver så för att jag tycker att det finns gränser för vad man kan skriva. Vilket inte alla gör.

Min skräddare, som också är många andra västerlänningars skräddare, har en ung anställd som jag kan kalla för Linda. Jag har inte sett Linda på ett tag så jag frågade damen som driver butiken var hon var någonstans. "Åh, så du vet att hon heter Linda!" "Ja, jag skrev upp hennes namn för att jag ville komma ihåg det." "Hon är hos sin farfar som är sjuk." "Jaha, nej jag fick för mig att hon hade slutat." "Har du hennes telefonnummer också?" "Nej, jag har telefonnumret hit till butiken". "Du tycker att hon är mycket inte illa*, va?" Jag skrattade.

Grannarna bjöd på julmiddag. Mycket trevligt, goda köttbullar och ett par snapsar. Jag är trött och på väg till sängen. I övermorgon åker jag till Shanghai!

*很不错 - hěn bù cuò - betyder att något är ganska bra eller rättare sagt väldigt bra

81. Hey Eighteen

Jag är ju svag för rubriker som anspelar på sådant som jag gillar och alla vet ju att Hey Nineteen är en låt med Steely Dan från skivan Gaucho. Tror att jag någon gång efter några glas bloggade att det var en av världens tio bästa låtar. Det kanske den inte är, men bra är den hursomhelst. Texten till Hey Nineteen kan ni läsa här. Och den handlar faktiskt inte om något som jag upplevde i kväll. Eller ens var i närheten av. Inget suktande, ingen cola och ingen fintequila, ingen melankoli över åldersgap.

För att göra en kort historia lång så kontaktades jag i början av hösten på Skype av en kines som hade ett engelskt efternamn som förnamn, en kines som skulle läsa svenska till hösten. Kinesen ville att vi skulle ha kontakt så att svenskan kunde övas. Flera gånger när jag hade Skype uppkopplat kom det chattmeddelanden med förfrågningar om när vi skulle träffas. I meddelandena förekom sådana där jobbiga nymodigheter som lol men skrivna på svenska: HAHA. Just så, med stora bokstäver. Förutom att jag får ont i huvudet av att läsa HAHA blev jag tvungen att stänga av programmet eftersom jag arbetade och inte ville bli störd. För två veckor sedan hade jag lovat att ringa en söndag men glömde bort det. Då kom ett meddelande: "Tror att du har glömt att ringa HAHA". Ja ni ser, det går inte att läsa utan att man får ont i huvudet.

Idag var det så dags att träffa kinesen med det märkliga namnet. Jag hade föreslagit att vi skulle ha träffats igår på förmiddagen men Rowling, som vi kan kalla personen, skulle gå på zoo då. Zoo? Vem går på zoo?
Jag skulle kunna skriva en hel bloggpost om märkliga namn som Rowling, Peanut, Normal, Rock och Corner, men jag orkar inte. Det kändes som att uppfylla en plikt, att träffa den här jobbiga kinesen med bristande Skype-etikett och barnsliga fritidssysselsättningar.

Idag hade statusraden på Skype ändrats: "Do you know how hard it is that I can't tell you what I am thinking about. Because I don't wanna bother u or see u as sad as me. Because Jag älskar dig för mycket." "Inte nog med att grabben skriver HAHA, han öppnar sitt hjärta för främlingar också" tänkte jag och erfor ett visst obehag. En ny chat började. Jag fick ägna ansenlig tid åt att förklara var Starbucks vid Pacific låg. När jag några minuter försenad närmade mig kaffekedjefilialen hade jag fått ett mess från Rowling. "Jag är redan inne, jag har en skär jacka på mig." Rowling visade sig vara en tjej. Högst en och femtio lång, hade, om uttrycket tillåts, väldigt flickaktiga kläder. "Går hon i gymnasiet?" tänkte jag.

Hon hade aldrig varit på Starbucks så jag förklarade hur man ska beställa. Jag drack varm choklad, hon fick en gröntelatte av något slag. Rowling kommer från södra Kina, läser svenska vid ett av Pekings universitet, har tre jobb och skriver en roman. Skypecitatet var från romanen. Jag frågade varifrån hon tagit sitt namn. "Harry Potter". Jag sade att det inte är ett bra namn. (OBS! att Rowling är ett bloggalias som jag har hittat på, inte hennes riktiga engelska namn). Andra namn som hon hade var "Tomat" och "Red". Hon ville inte heta något vanligt svenskt eller engelskt. För övrigt talar hon förhållandevis bra svenska för att bara ha studerat sedan oktober.

Dessutom berättade hon att hon har svårt att umgås med sina jämnåriga eftersom de bara pratar om sina pojkvänner och att åka till KTV (karaokekedja). Jag sade, utan att veta riktigt varför, att det ordnar sig med tiden. Hon kommer att träffa mer jämbördiga människor. Hon gillar inte att se på teve. Hon är otålig eftersom hon vill hinna med så mycket i livet. De killar som har försökt bjuda med henne ut har hon tackat nej till eftersom de inte har varit smarta nog.

Hon gissade min ålder. Den första gissningen var 19 år fel, den sista bara 14 år från min verkliga. Det är ju smickrande. Hennes mamma är ett år äldre än undertecknad, hennes far fyra år äldre och Rowling själv 26 år yngre dvs 18.

Det var intressant att träffa en så framåt och jagstark ung medborgare i Folkrepubliken. Och som sagt, det fanns inga "Hey Eighteen"-känslor med i bilden.

Jag hade utlovat en lista med namn på de som bara har initialer. Jag orkar inte ikväll. I morgon, kanske.

80. Bloggetik I och II

I. En pretentiös rubrik, det medger jag. Mina läsare vill att jag ska sluta använda initialer i inläggen. Det kanske beror på att det är svårt att se en människa av kött och blod framför sig om hon eller han omnämns som ZY, GY eller XP. Det blir lite algebra av alltihop. Jag har varit inkonsekvent med namn. Daisy har jag alltid kallat för Daisy som är hennes engelska namn trots att jag skulle kunnat använda hennes kinesiska initialer som är XQ. R från Indonesien heter W i efternamn men jag har alltid refererat till henne bara som R. Om jag ska börja använda alias, exempelvis kalla GY för Primadonna, så skapar jag en distans till personerna som blir lite märklig. Den ursprungliga anledningen till att jag inte ville skriva ut namn var något slags omtanke om de inblandades integritet. Om de kunde identifiera sig själva så är det väl OK men det är inte meningen att vem som helst ska veta vem jag dricker vin och pratar strunt med. Från och med i morgon blir det i alla fall alias på kineserna.

II. Idag, när jag promenerade i solen på Gongti Beilu, hade jag en gnagande känsla i magen. En känsla som jag spårade till en tanke som kommit över mig på sistone. Nämligen att jag skulle vara en elak, illvillig och baktalande person. En till synes leende och vänlig person som emellertid inte tvekar att dissa något bloggledes. Det var två bloggposter som förföljde mig. Den ena om en dålig Nasi Goreng på ett fint hotell inne i centrala Peking för drygt ett år sedan. Den andra om julbordet som jag åt i fredags. Men ju mer jag har tänkt på det här, desto mer har jag insett att det inte stämmer. Det finns förhoppningsvis en logik i mina dissningar. Två saker har jag svårare att fördra än allt annat. Det ena är dumhet och det innefattar för mig bland annat fördomsfullhet, inskränkthet, empatibrist, snålhet och en hel radda negativa företeelser. Dessutom får det återverkningar på allt.
Det andra är dålig mat. Och det har alltid varit så. När jag var liten handlade mina föräldrar i en ICA-butik där det ofta såldes dåliga jordgubbar alternativt så plockades de om så att det låg fräscha högst upp i kartongen och halvjästa eller mögliga längre ner. Mögligt bröd och annan dålig livsmedelshantering var inte ovanlig där heller. Jag blev lika arg varje gång. Till mina föräldrars förtvivlan. Heltidsarbetande med tre söner. Jag förstod aldrig vilket slit det är. Att man kanske inte orkar eller hinner plocka bland gubbarna. Men jag försökte säga att det inte var dem det var fel på. Det var girigbuken till ICA-handlare som försökte tjäna några extrakronor på det som i princip var osäljbart. Ett stickspår, och jag försöker nu på något sätt komma till poängen. Om jag betalar eller någon annan bjuder mig på undermålig mat på restaurang, så kommer jag att blogga om det. Däremot, om jag blir hembjuden till någon som lagar något mer eller mindre oätligt så kommer jag inte att skriva om det eftersom jag tycker att det är oförskämt. Jag vill se till saker för deras förtjänsters skull och inte deras brister. Ingen människa med fungerande sinnesorgan vill avsiktligt laga något illasmakande. Att bli hembjuden till någon är dessutom en ynnest. Det lär för övrigt inte hända att någon som jag känner bjuder mig på något oätligt. Gemensamt för mina vänner är att de tycker om att laga och äta god mat.
Däremot kanske min blogg och jag må bättre om jag var mer bejakande. Och skrev om något som är bra. Som Oliver Stones Wall Street till exempel. Med risk för att vara tjatig. Ni minns att jag såg den på Finnairflighten till Shanghai för nästan tre månader sedan. Jag såg om den i eftermiddags. Inflightversionen var lite censurerad visade det sig. Nåja, det är en strålande film. Michael Douglas och Terence Stamp.

79. Juldekorationer

När man kommer in i det som kallas för Sanlitun Village möts man av de här figurerna. Jag vet inte om man ska kalla dem för shoppingänglar eller -djävlar. Djänglar eller kanske ävlar.




Inne i centret finns en stor gran med flaskor kring foten och korkar där skotten normalt sitter. En vinlusgran.

78. Lördag

Peking är fullt av julgranar nu. Plastgranar, glitter- och glasgranar. "Less is more" har knappast någon hört talas om här. I Sanlitun Village fanns det en gran full av kork som jag kanske ska fotografera i morgon. Vilket påminde mig om att jag i går kväll fick lukta på ett vin från Hades. Korkdefekt var en underdrift. Kanske hade vinmakaren kommit över ett parti billig sekunda kork någonstans. D som hade beställt glaset bad att få ett nytt. Det var också defekt men inte i lika hög grad. Han bad inte om ytterligare ett. Det skulle vara för besvärligt.
Jag såg nyss Cassandra's Dream av Woody Allen. Min mage knöt sig redan i första scenen. Riktigt bra feel bad-rulle med andra ord.

77. Jag har min tid nu

Det var lagom att lämna den norska restaurangen där det svenska julfirandet i Young Professionals regi hade ägt rum. Jag hade hamnat vid samma bord som smarta TL, hennes kompis DC och lokala V. Buffén var av slaget "en runda räcker". Guttaperkaliknande köttbullar, metallsmakande lax och snöpta prinskorvsappendiciter tronade på långbordet bland i övrigt aberrant förverkligade uppfattningar om skandinavisk kokkonst. Efterrätter som man kunde avstå med ögat. Märkliga snapsar serverades också. Men jag var smått salig på några mess med GY så jag orkade inte låta smaknerver och magsyra förstöra kvällen. Dessutom var där många trevliga människor och i de spräckta högtalarna spelades en av världens bästa låtar, Thunder Road, när jag bestämde mig för att vingla hem strax före midnatt.

Uppdatering: festen var trevligt ordnad. Maten kan inte skyllas på arrangörerna utan på restaurangen 66 North Norwegian Restaurant där tillställningen ägde rum. Beklagar om någon av arrangörerna har läst detta och tror att jag lägger skulden på dem. En av gästerna vid mitt bord sa för övrigt att maten på den ordinarie menyn är bra. Och skinkan samt några små fyllda gurkstänger var faktiskt goda.

76. Är jag 23 igen?

Det händer så mycket nu och mycket av det som händer är inte bloggbart. Men jag kan åtminstone skriva att jag såg Enthralled av Chen Kaige tillsammans med min lärare ikväll. Det var första gången jag såg kinesisk film på kinesisk biograf. Den var textad. Med kinesiska tecken. Mycket gick mig förbi men helheten förstod jag. Filmen, som inte är en dokumentär, handlar om Mei Lanfang som var en Pekingoperaartist. Zhang Ziyi hade en av huvudrollerna. Filmen var nog gripande. Jag håller på att somna skrivande så jag får kanske sluta här. Men jag kanske ska nämna att jag drack ett glasvin från Argentina på O Sole Mio igår när jag var ute med GY som för övrigt är lika klok som jag mindes. Och hur skulle jag kunna minnas annat när jag drack bantarcola första gången vi träffades? GY drack för övrigt äppeljuice till pizzan. Mitt vin smakade ekspån och sylt på svarta vinbär. Inte det sämsta. Höll på att tappa ansiktet när jag skulle betala notan och upptäckte att jag varken hade kontanter eller andra accepterade betalningsmedel. Men det löste vi gemensamt. I morgon ska jag kolla på luciatåg på Svenska skolan. Uppstigning klockan fem.

75. Inget sammanhållande

"Det var ord och inga visor" och "han skräder inte orden" är två uttryck som kommer för mig när jag läser arbetsmarknadsministerns kommentarer till Arbetsförmedlingens prognos för 2009 häromdagen. Jag tycker att han kunde tänka på ordvalet. Kraftuttryck gör sig varken inför stora församlingar eller i dagspress. Att läget är allvarligt kan man uttrycka på andra sätt. Tycker jag som är finkänslig.
Jag kan ingenting om nationalekonomi. Genom olika media har jag dock förstått att även Folkrepublikens ekonomi inte kommer att växa till på samma sätt i år som tidigare. Den tidigare så heta bostadsmarknaden här i huvudstaden har börjat svalna. Folk på olika företag blir av med jobbet. Min lärare XY berättade om en vän som är revisor och jobbar på ett företag som gjort sig av med halva personalstyrkan. Revisorn är troligen en av de sista som lämnar.
R, som jag brunchade med i lördags, berättade något liknande. Hälften av de anställda vid vitaminföretaget där hon jobbar har också fått gå.

(Jag var på en galaliknande middag med underhållning. Klirret från bestick och sorlet över glas tystnade när fyra långa, långhåriga män med boots och trådlösa mikrofoner gick fram mellan borden. Jon Bon Jovi, David Lee Roth, en mustaschbefriad Frank Zappa och en bandanaprydd man som jag inte kunde identifiera, skulle framföra ett nummer a capella. Folk skrattade lite osäkert när Bon Jovi presenterade låten mot bakgrund av världsläget:"We'll Give Up". När de hade sjungit färdigt och applåderna hade tystnat tog Bon Jovi fram en pistol och frågade om någon var intresserad av rysk roulette. När ingen anmälde sig gick han fram till ett bord där det satt en pojke med något slags rörelsehinder och tvingade ner pistolen i handen på honom, varefter han satte fart på cylindern. Runt om i galalokalen började folk protestera. Utan att ingripa. Pojken kunde till en början inte hålla vapnet stilla. Han tittade oförstående på den viftande pistolmynningen riktad mot ansiktet varefter hans rörelser i ett ögonblick blev koordinerade. Han ställde sig upp från rullstolen och tog sikte mot gäster vid olika bord, däribland mitt. Gästerna försökte springande lämna salen. Jag gömde mig bakom ett draperi av röd sammet. Och vaknade.)

74. Mjukvarutjuveri

Jag var på ett konstmuseum idag tillsammans med LH som messade mig igår. Hon berättade att man kunde komma över piratkopior av Indesign och Photoshop billigt här. Jag är förbannad på Adobe för att jag inte kan installera Adobe Reader 9 på min Powerbook från 2005 och jag har skrivit till deras supportavdelning för att få klarhet. Det är mer än tio dagar sedan nu, och det känns onekligen intressant att installera piratversioner av deras storsäljare.

73. Ett tecken

Idag åt jag Sha'anximat. De serverade nudlar. Biang biang mian. Biang min åsna. Tecknet är påhittat och kombinationen av initialer och finaler b + iang finns inte i det gemensamma språket. Jättekul tycker jag.

Efter att ha självömkat mig för kombon apropå alltings obeständighet bestämde jag mig idag, för att välja glädjen. Och hade en bra kväll.

72. Och sen då?

Efter lördagens brunch gick vi till skräddaren där jag introducerade R för LP. Jag bestämde samtidigt för att göra en kavaj i brun manchester. En sådan har jag med min medelklassbakgrund och magisterexamen alltid nytta av. R funderade däremot på en plisserade kjol i skotskrutigt men kom aldrig till skott. Vi skiljdes åt i Sanlitun Village. Hon skulle gå på ansiktsbehandling, jag skulle hem och hantera sviterna av kvällen före. Gjorde ett misslyckat försök att sova middag. Det blev istället så att jag läste flera kapitel av Managing the Dragon av Jack Perkowski, en amerikan som startat verksamhet inom bilkomponentstillverkning här i Kina. Det enda jag hade bestämt för kvällen var att träffa en grupp svenskar som är här på en kort kursresa.

C hade bjudit med mig till Yunnan-restaurangen Middle 8. Jag skickade ett mess till GY som jag hade träffat en vecka tidigare. Inget svar. Så ett meddelande till LH som jag nyss blivit vän med på Facebook. Jag gick ut i kylan och mötte C i gathörnet ett kvarter härifrån. Vi gick tillsammans till Middle 8 eller 中8楼 som den heter för att äta med svenskarna. Höll mig mest till te och vatten men smakade en matsked risvin som doftade träklister och hade sockerdrickans sötma. Vad jag inte förstår med regionala kök här i Kina är att de tillreder råvaror som inte finns i regionen. Yunnan har ingen kontakt med havet men det fanns både jätteräkor och lax bland rätterna. På sichuanesiska restauranger serveras havskrabbor. Men det kanske är en autenticitetsfixerad svensks patetiska reflektion. Det mesta var hursomhelst gott. Trevlig middag på det hela taget. Med vid bordet satt även svensken JD som bor här. JDs flickvän(hustru?) är kompis med LY som jag träffade på födelsedagsfesten. JD skulle vidare till Suzie Wong efter maten där han skulle ansluta till flickvännen (hustrun?) och hennes vänner. Jag bestämde mig för att följa med trots att jag inte gillar klubbar. Bland annat för att få veta om mina sinnesfakulteter under fredagvkällen hade varit att lita på.

Jag och JD stod och pratade i en av barerna. Han är trevlig och min motsats i allt. Ambitiös och målinriktad redan som ung. Och fortfarande ung! Jag vet ju, för övrigt, fortfarande inte riktigt vad jag ska bli när jag blir stor. Det är sant. Efter en stund kom tjejerna och det stod omedelbart klart för mig vad det destillerade och jästa kan göra med ens omdöme. Och det var kanske bra att jag fick reda på det så tidigt. Tiden går alltför fort och det finns inget skäl att slösa med den som jag gjort. Så jag begav mig hem kort efteråt. Tre färre att tänka på nu således. Men. Jag fick ett mess från LH när jag satt på Middle 8. Vi ska träffas klockan ett på Dongsishitiaos tunnelbanestation och gå på något museum tillsammans. Jag kommer att hålla er underrättade.

71. Partyt och omedelbar karma

V firade T:s 32-årsdag på restaurangen som han driver tillsammans med blivande hustrun. Mest utlänningar där. Stamgäster; musikerna, den långe engelsmannen som ordnar äventyrliga resor, en barägare, TV4-mannen och många andra. Jag pratade mest med LY som inte är utlänning. Det samtalet var ett steg på vägen mot det som förmodligen är det bästa sättet att lära sig språket. Försöker ta många steg på olika vägar nu. Nog om det.

Åt brunch med R på Element Fresh. Och passade på att få utrett om en ruta i hennes profil på Facebook som inte har haft någon information på väldigt länge. Brunchen var en flera gånger framskjuten middag och jag är övertygad om att formatet, dvs frukost i stället för supé, var en antydan om vilka förväntningar jag kunde ha på den. Vilket jag alltså fick bekräftat. Det är alltid intressant att träffa en matvetare utbildad i Kalifornien, kinesiskättad och uppvuxen i världens största muslimska nation, som gått i katolsk skola och har aktiva buddhister som föräldrar. Hon vet inte om hon tror på reinkarnation men på karma tror hon. Definierat som att ens egna goda handlingar får bra följder för en på samma sätt som de egna illdåden straffar en.
Om man kan till dåliga handlingar räknar konsumtionen av gratis vodkatonicdrinkar under födelsedagskalas så är jag beredd att tro på det också.

70. Fredagmiddag

När kombon kom från Kanton häromveckan hade han tagit en wellpappkartong med sig ombord på planet. I den hade han min favoritfrukt: jackfruit. Tillika en massiv sådan. Man skulle kunna leva på den under några dagar. Jag har en granne, B, som tycker att jackfruit är jätteäckligt, att den smakar som billigt, dåligt plockgodis som man köper på en mack. Det gör inte jag. Visst finns det smågodistoner i den komplexa smaken men det är inte något problem för mig. Det finns så mycket annat i den också. Idag kom kombon hem från en annan resa. Vi åt jackfruit, banan, tomme och toblerone. Till de två sistnämnda delade vi en flaska Foot of Africa Cabernet Sauvignon. Nej vi har inte delat den den är mer än halvfull fortfarande. Lyckligtvis är inte jag det än. Nu ska jag till the Tree och träffa P. Sedan är det födelsedagsfest för T.

69. Sällsynt seglivat sanningsanspråk

Sitter och jämför läromedel för nybörjare i kinesiska och hamnar på sista uppslaget i New Practical Chinese Reader Textbook 1. Där läser jag: "Construction of the Great Wall began more than 2,200 years ago. It ranks among the seven architectural wonders of the ancient world and is the only cultural artifact on the earth visible from outer space with the naked eye." Det är helt enkelt inte sant. Läs på utmärkta faktoider om varför så inte är fallet. Det finns kulturella artefakter som borde vara synliga från yttre rymden. Om man till artefakter räknar hastigt krympande glaciärer och isytor.

68. Nordanvind

Som alla vet utgör gatorna i de centrala delarna av Peking ett rutnät orienterat i nord-sydlig och öst-västlig riktning. Förutom kullarna i Beihaiparken är den norra huvudstaden så gott som fri från höjdskillnader. Det är en platt stad. Lägg därtill förhållandet att alla höga hus har väl synliga hissar men så gott som dolda och dessutom dåligt upplysta trapphus. Det gör att jag sällan går i trappor. Avsaknaden av bokstavligen stora kliv i vardagen har fått mig att börja oroa mig för stunsen i sätesmusklerna och inte minst den alltmer flacka baksida som jag visar upp för min omgivning. Nu finns det stavmaskiner på gymmet så det kanske går att åtgärda. Nå, gatunätet som jag började att skriva om, det får nordliga vindar att med full karriär träffa en i ansiktet när man promenerar. Det finns inget att ta skydd bakom. Igår när jag gick från jobbet hade jag en just en sådan bitande vind mot mig. Jag har varit med om 35-gradig kyla i Sverige men köldverkan från de här arktiska pustarna i kombination med ett par grader under noll är faktiskt värre.

P och jag hade bestämt att vi skulle äta tillsammans. Han föreslog ett teppanyakiställe i närheten av mitt hem. Där stötte jag ihop med mexikanen A som gick på samma skola som jag för ett och ett halvt år sedan. A är väldigt bra på kinesiska, han är trevlig och säger alltid att han ska höra av sig men gör det inte. Det gör ingenting. Dessutom var där en riktigt trevlig skånsk ingenjör som visade sig ha trummat i den trio som var förband till Jens Lekman i tisdags. Jag skrev inte om den trion så jag kan göra det nu. De hade en sångare som lät som Anthony Kiedis skulle ha gjort om han hade kunnat sjunga. Om ni förstår. Musiken fick mig att tänka Nirvana, det var intensivt. Ganska bra.
På teppanyakirestaurangen åt och drack vi alldeles för mycket. P och jag blev kvar till stängningsdags. Det har blivit en ovana. Sedan övertalade han mig att följa med till The Den och äta pommes frites. Så det gjorde vi. Oklart varför. Jag var på för bra humör för att se stället som det fritis för gubbar av alla generationer som det faktiskt var klockan halv två natten mot fredag. Eller verkade vara kanske jag ska skriva. De flesta kvinnor därinne verkade vara prostituerade. Jag går nog aldrig dit igen.

67. Fladdermusmannen och andra

I söndags morse såg jag och kombon The Dark Knight. Den var alldeles för lång. Heath Ledger som Jokern var däremot alldeles för bra. I mars 2009 har Watchmen, detta mästerverk till grafisk roman, premiär på vita duken. Det kommer en Spiderman vart tredje år och för inte längesedan visades en ny Stålmannen på alla världens biodukar. Sen finns Iron Man, X-men, Fantastic Four och flera andra. Gemensamt för rullarna är huvudpersoner med övermänskliga förmågor, möjligen med undantag för Läderlappen som i stället kompenserar med kostymer, vapen och fordon. Kvaliteten är däremot inte gemensam för dem, men det hör inte hit.
Jag undrar, varför denna törst efter superhjältar? Säger det något om samtiden eller säger det bara något om mig?

66. 80-talet återbesökt

Utescenen i Peking är som den var i Sverige under 80-talet. Folk röker och de västerländska restaurangerna serverar taskigt skurna lammfilébitar pudrade med billig parmesanliknande ost och grillade grönsaker som smakar matolja. Och halvsur merlot från Nya världen. Det kanske inte är äckligt. Jag skrev inte heller att allt detta nödvändigtvis är dåligt. Bara att det är 80-tal.

Mare

65. Göteboy

Rösten, den rösten, melodierna - i en var gitarrslingan tagen från John Blund-signaturen - och arrangemangen fyllda av stråkar, harpor och blås. Samplingar inte minst. Hörde både Heatwave och Give Me Just A Little More Time. Ljudbilderna tar mig ibland till ett oskuldsfullt 60-tal på andra sidan Atlanten. Det enda som jag understundom inte gillar är trumprogrammeringen som ibland är knixig på gränsen till osvängig. Men det kan vara min höga ålder som gör att jag inte förstår den. Eftersom jag inte kan skriva om musik så blir mina tafatta försök att kategorisera den som ömsom tidigt vitt sextiotal, motown och 2000-tal ganska platta. Jag såg alltså Jens Lekman i kväll. Han sjöng och spelade gitarr. Viktor Sjöberg spelade laptop. Att jag skulle gå på konsert kom jag på väldigt sent varför jag bara fick 不好意思* - mess från mina kinesiska bekanta som jag försökte locka med. Lokalen, Mao Live, i mina gamla kvarter kring klock- och trumtornet var rökig och alla där inne var nästan hälften så gamla som jag men så brukar det ju vara nuförtiden. I den här delen av världen. Konserten var bra. Jag saknade bara hans finaste: Rocky Dennis' Farewell Song. Om det inte var så att han spelade den när jag hade gått. Jag såg de första extranumren, det är möjligt att han fortsatte efter det. Lekman har en nykter syn på fildelning, det kan ni läsa här. Jag läste det och bestämde mig för att betala 90 kr för Oh You're So Silent Jens på Itunes. Bestämde mig också för att vara nykter i kväll. Det blev bara en cola.

* ung. ta inte illa upp men

64. Föreställningsförmåga

Av Oscar Wilde har jag bara läst The Picture of Dorian Gray. Jag har sett The Importance of Being Earnest på Uppsala Stadsteater någon gång under förra seklet. Kanske läste någon högt ur Spöket på Canterville när jag var liten.
Av Anton Tjechov har jag både läst och sett mer. Noveller, Måsen med mera.
Stephen Fry's romaner har jag inte läst. På hans blogg prenumererar jag och ibland har jag hans podcaster i öronen när jag promenerar på Gongrentiychang Xilu på väg till eller från jobbet. Jag har sett honom skådespela en del, bland annat i V for Vendetta, Peter's Friends och Absolute Power.
Stephen Fry har spelat Oscar Wilde. Nu, och flera gånger tidigare, har han skrivit om honom. Idag läser jag Fry om Wilde, Tjechov och imagination. Ett ord som jag, och Norstedts ordbok - visar det sig, översätter med föreställningsförmåga. Fry skiljer mellan fantasi och det förra. Vem som helst kan hitta på någonting, förmågan att gå in i någons medvetande, att vara i besittning av föreställningsförmåga, är det som skiljer de stora författarna från vem som helst. Skriver Fry. Läs själva.

(Jag skickade GY den här länken också. Eftersom hon ska skriva en uppsats just om Wilde. Min blogg kommer att genomgå någotslags omdaning. Jag vet inte riktigt vad som ska hända med den. Men jag ska försöka begränsa mig till att skriva om intrycken i Folkrepubliken, vad som är gott att dricka och äta här, vad jag gillar i bok-, film- och musikväg och vad som i övrigt är värt att förtälja. Det där sista står ju kanske i direkt motsatsställning till begränsning. Äh, jag vet inte. För övrigt förstår jag inte varför Lotten är blockerad här.)

63. Min madeleinekaka

Det är den första advent i morgon. Min granne B, en svenska som älskar julen, tyckte att mitt förslag om lussebullsbakande i hennes kök lät bra. När jag öppnade den frimärksstora , gröna, kryddförpackningen från Sverige med de scharlakansröda, torkade pistilldelarna från saffranskrokusen, skickade den "metalliskt honungsartade" doften mig fem och ett halvt år bakåt i tiden, till en lycklig påskvecka i Cannes. Vet inte om vi lagade något med saffran i lägenheten som vi hyrde där och då, men tidsresetabellen var ändå kusligt specifik med minnesdestinationen.

62. Ett oväntat återseende

En kille på kontoret frågade mig en dag om jag kunde tänka mig att prata med en av hans kompisar om om hur det är att bo och leva i Sverige. Det kunde jag. När jag hade influensa kom så ett mess. "Hej, om du har tid, kan du tänka dig att prata med mig om hur det är att bo och leva i Sverige?" Jag svarade att jag var sjuk men att jag gärna träffade personen, jag visste inte om det var en man eller kvinna, när jag blev frisk. Överraskande nog hade jag redan personens nummer i telefonen. Men jag kunde inte erinra mig vem det var. Jag träffar så många, får deras visitkort och lägger sedan in namn och nummer i telefonen. Idag kom så ett mess igen från samma avsändare. Jag ringde upp. En kvinnoröst. Vi bestämde att vi skulle ses utanför Arbetarstadions norra ingång klockan sju och sedan gå någonstans för att äta. Jag kände omedelbart igen GY när hon kom gående emot mig. De röda glasögonbågarna hade jag sett tidigare, för sju månader sedan.
Det var den femte maj. Jag hade varit på en konsert i en folkparksliknande miljö med drive-in-bio öster om Liangmaqiao. Det var två band som spelade, ett av dem med en svensk trummis, det var deras avskedskonsert. Inget var särskilt bra. P kom dit, nyss återanländ från Sverige, och vi åkte nästan omgående in till stan där vi hamnade på ett näringsställe som jag avskydde i samma stund som jag kom in genom dörren. Skälet till min instinktiva motvilja var att det verkade vara en plats där västerlänningar som varit här under flera år, eventuellt under förespeglingar av en kommande materiellt bättre tillvaro, raggade upp inhemska. Vi beställde ett par oätliga hamburgare. Jag med min då sjukligt avoga inställning drack lätt-cola, ville inte förstärka min negativitet med mer alkohol. I närheten av vårt bord satt tre kinesiskor. En av dem var GY med de röda glasögonbågarna. Jag pratade en del med henne. Hon gav mig sitt telefonnummer men sade, utan att förklara varför, att jag inte skulle ringa. Jag tror att det berodde på att jag då utstrålade så mycket bu hao. Såg till att betala notan snabbt därefter och drog. P som är betydligt mer otvungen och lättgående än jag, pratade med hennes rumskompis, och blev kvar flera timmar efter att jag hade gått hem, berättade han senare.
Bland det första som GY sa till mig ikväll var att hon inte var särskilt snäll förra gången vi sågs. Jag skrattade och sade "det gör ingenting, vad vill du äta, Xiangcai (Hunanmat), kanske?". "Kan inte, svarade hon. Det är för kryddstarkt." Eftersom jag inte ville gå för långt så föreslog jag koreanskt.
Jag är medveten om att jag är snar i mina omdömen men över fisken, spenaten, chilligurkan, svamp och nudelwoken, som vi åt så insåg jag snabbt att hon är den mest intressanta unga kinesiska jag har träffat här. Vi pratade om allt, vi växlade mellan kinesiska och engelska, ömsom höjde och sänkte våra röster beroende på hur känsliga ämnena var. Demokrati, pressfrihet, den stora regionen i väst, korruption, mjölkskandal, sexuella trakasserier, materialism, ytlighet, film, literatur, utbildning, cykling - allt som är intressant (förutom möjligen biologi). Jag lärde henne några svenska fraser. När vi lämnade koreanen gick vi västerut mot Sanlitun, pratade om Dostojevskij och Oscar Wilde, och hamnade till sist på Coldstone creamery där vi åt varsin glass. Jo, på vägen mellan koreanen och gelaterian, berättade att hon hade varit i ett förhållande första gången jag träffade henne. Därför ville hon inte att jag skulle ringa. Det var slut nu.
Över glassarna diskuterade vi den amerikanska presidentvalskampanjen. Klockan var redan halv elva när vi skiljdes i hörnet av Gongti Beilu och bargatan.
Det finns orsaker, det går både att förklara och förstå, och med min uppväxt i ett land med välfärdssystem och trygghet är det kanske orimligt att ha synpunkter på det, men det står mig allt oftare upp i halsen och ibland har det fått mig att tvivla på att jag kan leva här. Igår hörde jag mig själv, under rusets inflytande, i kategoriska ordalag, säga något som jag ångrat djupt idag, som har med det att göra. Vad talar jag om: jo det så gott som totala ointresset, bland många kinesiskor som jag träffar, för annan fritidssysselsättning än shopping. GY förstod precis vad jag pratade om och tyckte också att det var trist. Om jag förstod henne rätt så var min teori om det kanske inte helt fel. Jag tror nämligen att de höga kraven i skola, gymnasium och universitet här gör att många har tappat läslusten när de äntligen har fått examen. Det finns också andra skäl, exempelvis det snabbt växande välståndet hos den urbana medelklassen. Orkar inte utveckla det just nu. Kvällens möte visade att det finns undantag. GY är ett sådant. Jag hoppas att hon inte är det enda.

61. Prenumerera?

Eftersom jag inte vet hur dagsformen för blogspot är så kommenterar jag en kommentar här. Sök Google Reader.

60. Missförstånd

Satt på en middag. Efter ett par glas fick kom jag på idén att messa en person som jag träffade för ett tag sedan.
Så här gick messkonversationen (trodde jag).
XP: Oförståelig text. "Min kompis drog precis, jag tänker inte gå än."
Jag: "Vad betyder det?"
XP: "Glöm det. Vi kan ses en annan dag!"
Jag: "OK."
Att jag inte blev glad av meddelandet inses lätt av vem som helst. Jag dumbloggade mitt i natten och tog nästan lika fort bort det, men de som prenumererar har läst. Skäms fortfarande, framför allt över den dumma rubriken.
Under frukosten berättade jag för kombon om det här. Han bad att få se messkonversationen. Det här är vad den i själva verket betydde:
XP: "Kom hit och leta upp mig. Min kompis drog precis, jag tänker inte gå än."
Jag: "På vilket sätt skulle det vara kul då?" eller "Som om det skulle vara roligt!"
XP: "Glöm det. Vi kan ses en annan dag!"
Jag: OK.
Jag borde bli bättre på kinesiska. Och datorer borde ha alkolås.

59. 23 någonting

För 27 år sedan stod jag och min granne från landet, AD, och bläddrade i reabackarna på B&W i Uppsala. Eller rättare sagt där Uppsala tar slut, för där låg B&W som senare blev ett Coop Forum. Söderut fanns bara Knivsta, Stockholm, hennes kranskommuner och så en tredjedel av Sverige. I reabackarna hittade AD Devo, jag Talking Heads och Elvis Costello. Skivorna var 1977 respektive Get Happy!. Det var inte mitt första möte med New York-kvartetten, det hade skett några månader tidigare när jag köpt Remain In Light, en skiva som jag då inte begrep mycket av. 1977 med det mer direkta tilltalet fick mig att börja lyssna på allvar. Sedan följde jag bandet till och med den näst sista skivan. David Byrne, frontmannen i de pratande huvudena, med en räcka soloskivor på meritlistan har tillsammans med den geniale Brian Eno - som för övrigt producerade Remain in light och Fear of Music - gjort en ny fantastisk skiva. Jag menar verkligen fantastisk.
Det känns som jag är 23 vilket jag i och för sig inte var för 27 år sedan, återigen tror på poesi och raggande med hjälp av cigaretter på balkonger fast jag egentligen inte tror just på det sistnämnda. Det är hursomhelst hur kul som helst att lyssna på det här. Att jag har blivit gammal och konservativ, men observera inte i den Gudmundsonska andan, förtar inte glädjen över skivan. Jag måste styra upp det här inlägget med att tacka kontorskollegan PD för att han tipsade om den här strålande samlingen Apple Losslesskodade filer som man får om man köper den via Itunes eller om man köper den som en så kallad kompaktskiva under namnet Everything that happens will happen today.
Lindemans Chardonnay Semillon är ett extrakt av ondska men inte i kväll.

58. Lätta tankar från en lätt tankad

Jag har kommit så långt från min ursprungliga roll som vinamatör att jag inte längre läser etiketterna på flaskorna som vi delar. Ja, så långt att jag inte orkar slutföra det här inlägget. Måste bättra mig. På fredag blir det fest! Tjoho...

57. Inställt

Jag behöver inte åka till Hong Kong. Det är bra för att jag sparar en massa pengar, trist för att jag missar miljöombytet och återseendet med Y. För övrigt är luften ovanligt bra, solen skiner och arbetet går framåt. Ikväll blir det Sichuanmat. För n:te gången. Men jag tröttnar aldrig på Sichuanmaten.

56. Bra skådespelare

Eftersom jag inte kan skriva så mycket vettigt nu så vill jag inskränka mig till att puffa två skådespelare som jag gillar mycket: Chris Cooper och Laura Linney. Om man vill se dem på en gång kan man kolla "Breach" från 2007. Vill man bara se Chris Cooper så kolla "Adaptation" eller "Lone Star". Laura Linney är med i "The Squid and the Whale" samt "The Savages". Och tydligen också i "Mystic River" och flera andra bra rullar. Hon är årsbarn med mig också. Drake. 龙。Ah. Det är läggdags. Berusad söndag i Beijing, äh patetiskt. Jag ska lägga mig nu.

55. Söndag i Sanlitun

Vaknade tidigt. Läste H.P. Lovecraft. Åt frukost. Jobbade. Simmade på SAS-hotellet. Åt kycklingsmörgås hos den serbiske kioskinnehavaren. Drack kaffe med P. Ringde Xiao Pa. Kom hem. Läste H.P. Lovecraft. Sov eftermiddagslur. Gick till grannarna. Åkte med kombon till BJ som vi tog med i bilen och så fortsatte till Asian Star där vi åt middag. Där spelade de fantastisk 70 och 80-talsmainstream i högtalarna. Sedan kom vi hem hit. Ringde P. Kombon och BJ såg på "Mamma Mia" här . Jag såg lite av den också. Den är bättre idag än den var förra veckan. Kan bero på att jag är berusad.

54. Fredag med familjen Viking

Jag har redan skrivit att Viking nr 2 med sambo W och sonen O ska flytta och att jag tycker att det är tråkigt. Igår åkte vi till den i mitt tycke bästa Hunan-restaurangen i stan. Jag har bara provat tre så jag har egentligen inte undersökt marknaden. Den här restaurangen upptäckte vi en passant när vi skulle gå på bio förra sommaren. Jag har varit där två gånger sedan dess, det här blev den fjärde. Den är lite dyrare än vanliga Pekingrestauranter. De serverar kantonesiskt också.

53. Far och flyg

Nu närmar sig dagen med stort d. D som i departure. Nej, jag planerar inte att lämna Folkrepubliken, jag måste bara göra en kort mellanlandning i den före detta brittiska kronkolonin - den som britterna "hyrde" i 99 år innan de återlämnade den för elva år sedan - eftersom mitt visum behöver en liten långweekend. Vilket avskyvärt ord! Det heter veckoslut på svenska. Om man nödvändigtvis måste förlänga veckoslutet kan man väl använda långhelg. Skriver jag som nyss skrev departure. Kunde inte komma på något annat som allitererade på d. Dädanfärd kanske finns men det låter felaktigt, det låter föråldrat och framförallt morbitt. Usch, hur böjer man egentligen morbid när man använder det som adverb? Sånt kan jag underhålla mig själv med att tänka på tills korna slutar bidra till klimatförändringarna.
Mitt visum har länge velat resa bort men jag har inte varit tillräckligt i form. Nu börjar äntligen den trista Pekingflunsan ge med sig. Jag var på kontoret under hela dagen utom då jag åt nudlar och köpte glass med P eller hade lektion med S.
Jag hoppas innerligt att mitt visum får möjlighet att ta igen sig nere i Hong Kong, så att vi kan återvända tillsammans till den norra huvudstaden. För om inte hon vill flyga tillbaka så tänker inte jag göra det heller. Då blir det till att leta billiga resor till Sverige. Därifrån. Äh, nu måste jag sluta, de började trumma på gatan igen. Direktflyg kanske jag hade kunnat använda. Kom att tänka på det.

52. Min tusende bloggpost

Det går inte riktigt att skriva idag. Bland annat för att jag åter ligger hemma i något slags influensa. Såg "Mamma Mia". Den var som lättyoghurt med fruktsmak, inte tillräckligt fet men alldeles för söt. Jag blev störd av det mesta men ändå rörd när Pierce Brosnan inledde SOS. Och jag skrattade när jag såg Benny Andersson under ett par sekunder. I övrigt kändes det komiska flåsigt. Jag tror att musikalen gör sig bättre på scenen. Eller som singalong. Att sångerna gör sig har jag vetat länge.

51. Första gången på bio i Peking

Idag lyckades jag köpa en ny laddare till min telefon, hämta hem mina kostymer och hjälpa BJ med engelskameningar över MSN. Fick ett mess från U som undrade om jag ville se Bond. För två år sedan såg jag Casino Royale i Bryssel. Nu har jag sett Quantum of Solace i Beijing. En jämförelse är oundviklig. Den förra var i allt både stramare och snyggare. Mindre våldsam. Därmed inte sagt att den här är dålig. Bara ovanligt brötig, som västsvenskar skulle sagt. Ryckig och ologisk är två andra adjektiv som poppar upp.
Det fanns några anspelningar på andra 007-filmer men jag tänker inte säga vilka. Det får ni roa er själva med om ni ser den. Eftersom en kommentator har föreslagit att jag inte ska använda "man" och passivformer så skriver jag att de drack champagne och vitt vin i filmen men jag såg inte av vilka märken.
De inledande vinjetterna var inte särskilt snygga och ledmotivet var dessutom svagt. Jack White och Alicia Keyes kanske ser bra ut på papperet men melodin fastnade inte. Delvis tramsiga skurkar var det också. Det är Daniel Craig och Judi Dench som är behållningen i den här filmen. Om nu någon trodde något annat. Filmen får tre zestade citroner av fem.
Kopian var fläckig, ljudet för starkt och i salongen satt bara ett dussin varav hälften var västerlänningar. Inte att undra på, en biljett kostar ju lika mycket här som i Sverige.

50. En bortkastad lördag?

Ja, inte riktigt. Men jag var dagen efter och fortfarande delvis sänkt av en infektion som jag fick av en hostande taxichaufför i veckan. Något uträttat fick jag emellertid. Köpte ett 1GB SD-kort så att jag skulle få plats med Pleco 2.0 i min telefon, åt en okej italiensk soppa med en förhållandevis smakfri wrap till på alldeles för dyra Elements Fresh, bad skräddaren att sy om knapparna på mina kostymer och stötte ihop med Z Y på Buynow. I Peking brukar jag annars aldrig stöta ihop med kineser som jag känner. Och jag menar aldrig. Jag ser dem på kontoret i veckorna men aldrig på fritiden.
Under kvällen såg jag "Adaptation" för första gången. Den får fyra utrotningshotade orkidéer av fem.
Pleco 2.0 är för övrigt ett måste för den som ska lära sig kinesiska. Ni kan gå hit om ni vill läsa mer om produkten. Här kan ni läsa om när jag mötte programutvecklaren. Jag lyckades installera allt och få det att fungera utan problem.

49. Dejavu

Eftersom jag var alltför trött för att skriva om tempranillo, graciano, mazuelo och de andra varietalerna från den Iberiska halvön när jag vid midnatt, snubblade över tröskeln till vår lägenhet efter att först ha tagit en taxi från skyskrapan som jag bevistat för tredje gången, så gör jag det nu. Såhär blev kvällen:
Jag tog hissen upp till översta våningen. I receptionen hjälpte de mig av med rocken och ledde mig till ett bord där jag fick sitta och vänta tills P anlände. Det blev ingen fotografering. När P kom gick vi till ett av rummen där man fick ett glas rött vin från Galicien. Det var dessvärre både korkat och oxiderat. Vi fick ett glas albarinho i stället. Det smakade bra. Middagen var försenad så det blev ytterliggare några glas av samma vin. Jag bytte några ord med den galiciske importören, tillika kvällens värd om viner i Kina. "Det är en ren expat-marknad" sa han. (Och för er som inte vet vad expat betyder så kan jag berätta att det är någon som är utanför sitt hemland, dvs en utlänning). Det vill säga, kineserna köper inte tillräckligt mycket av de importerade vinerna än. Vi gick till baren där jag talade med den ämable M som tillsammans med sin hustru driver klubbens mat- och vinkommitté. Han rökte en fet cigarr och höll en tumlare med whisky i handen. Hustrun höll med mig om att det är svårt att kombinera viner och kinesisk mat men hon sa att hon försöker hitta de rätta kombinationerna. Vi hann inte prata så mycket mer om det för hon blev tvungen att ta hand om några andra gäster.
Middagen var trevlig. Jag satt bredvid en journalist i 35-årsåldern. Hon hade inget visitkort så hon gav mig bordsplaceringslappen. (I morse upptäckte jag att hon hade skrivit sitt nummer på den. ) Maten var däremot inget att blogga om. En av rätterna, en hummerdel, serverades med en risotto i något slags hummerfond. Fonden smakade väldigt mycket som Campbells hummersoppa (eller heter det bisque?) och det är en smak som jag inte är odelat positiv till. Eller för att tala klarspråk, jag tycker att det smakar förfärligt. Till hummern serverades ett rödvin. Har jag inte fått lära mig att skaldjur innehåller umami? Har jag inte hört till leda att när umami och rödvin möts, då uppstår ingen ljuv musik i munnen, då bildas istället dödsmetall? Ungefär så alltså.
Jag glömde att ta med vinlistan hem, de två första albarinhona var däremot väldigt bra. Till efterrätten, en rullad pannkaka med något slags glass och frukt inuti serverades en galicisk gräddlikör. Som Baileys fast sötare. Hu! Ville man inte dricka den kunde man smaka en örtlikör från samma trakt. Det gjorde jag inte. Jag kom hem strax innan midnatt, kollade mejlen som hastigast och somnade nästan ögonaböj. Som det hette förr. Ögonaböj, vilket märkligt ord. Kan man förresten använda det som jag nyss gjorde? Eller är det enbart i uppmaningar. "Gå och lägg dig ögonaböj!" Typ. Den som det visste

48. Jag ska på vinmiddag

Eftersom jag kommer att vara alltför trött för att skriva om tempranillo, graciano, mazuelo och de andra varietalerna från den Iberiska halvön när jag vid midnatt, lokal tid, snubblar över tröskeln till vår lägenhet efter att först ha tagit en taxi från skyskrapan som jag bevistat för tredje gången, så gör jag det redan nu. Såhär blir kvällen:
Jag tar hissen upp till översta våningen. Hissen som bara går till översta våningen och inte stannar någon annan stans, hissen med det lilla anslaget som anger klädkoden. Jeans är aldrig tillåtna, förutom under 70-talsfester. När jag kliver ut i receptionen blir jag välkomsthälsad med ett glas mousserande från Australien och ett par små amuse boucher serverade från ett silverfat. Sedan är det dags för fotografering. Jag, P och A ställer oss på ett podium och ler mot fotograferna (som faktiskt bär jeans).
Sedan hälsar jag på alla som jag har träffat förut, tittar ut över stan som dessvärre ligger inbäddad i ett smogtäcke. Jag köper jordnötter i baren. Vi sätter oss vid ett bord runt bord efter att först ha hälsat på de inhemska och de som är invandrare. På scenen håller en fransman en välkomsthälsning. Den översätts simultant till kinesiska. Därefter äntrar en representant för vinfirman ifråga scenen och berättar om kvällens flaskor. Det översätts också. Sedan äter och dricker vi i ett par timmar. En av riojorna är särskilt bra. Inte alltför vaniljig eftersom den legat på ekfat från Alliers & Troncais (med risk för felstavning) och bara till 45% baserad på tempranillo. Dessutom finns där en oekad albarinho som fullständigt får mig i spinn. Pata Negra-skinkan är också fin. Att de envisas med att servera ett sött dessertvin till den vattniga chokladmoussen är för mig ett mysterium. Men inte för arrangörerna. En företagare vid mitt bord berättar att hon gjort sig en förmögenhet i Californien på att sälja den plast som invändigt klär kapsylerna till läskflaskor. Hennes utflugna barn läser vid Stanford och Yale. Mätt och belåten lämnar jag tornet och kollar bara mejlen som hastigast innan jag somnar.

47. Jag firar 光棍儿节 med kombon

Vi gick till Metro Café som var tomt så när som på oss. En svensk mamma och dotter anlände när vi läppjade nyazeeländsk sauvignon blanc till de friterade bläckfiskringarna och dito mozzarellan. Slut på struntpratet alltså. Vilket påminde mig om det grälande paret på IKEA i lördags. "Folk kan förstå vad man säger här" sa hon till pojkvännen/mannen på svenska och gav mig en lång blick trots att jag inte hade hört ett ord. Det är ibland väldigt bekvämt attt befinna sig utomlands. Man kan prata nästan om vadsomhelst varsomhelst på det egna tungomålet. Men kanske inte på IKEA eller på en italiensk restaurang. Jag drack en californisk cab till lasagnen om ni undrar. Och en terpentinsmakande moscatellgrappa till den dubbla espresson. Tiramisun åkte ut. Både jag och kombon tyckte att den smakade kylskåp. En ny tiramisu bars in. Den smakade också kylskåp. Jag behövde inte betala för grappan. Sedan gick vi till the Pavilllion (sic) där jag drack ett par glas cab från nere under. Kombon gick hem. Jag fortsatte jag till Purple Haze. Där basunerade jag ut att jag firade "ungkarlshögtiden" eftersom jag kände mig så snygg i mitt skägg och min mörkblå kostym. P försökte gifta bort mig med hovmästarinnan. Gick väl knappt sådär eftersom både jag och hon var obekväma med situtationen. Det var turligt nog inte så mycket folk förutom personalen, några svenskar och ett par engelskspråkiga. Ingen hade hört talas om högtiden ifråga.

光棍儿节 - guānggùn(r)jié - ungkarlshögtid

串味 - chùanwèi - att ta upp dålig lukt

46. Rättshaveristen

Min synnerligen goda vän M ville veta varför jag som ansiktsboksstatus hade skrivit "joined the group 'Skatteverkets servicenivå är högre än Bolagsverkets'". Här kommer en förklaring.

I slutet av september ansökte jag och betalade avgift för att få registrera en enskild firma. Jag gjorde det på Bolagsverkets webbplats. Eftersom jag befinner mig på resande fot så har jag inte haft möjlighet att kolla min post regelbundet. Det ska medges, jag är också lite för snål för att eftersända posten hit innan alla byråkratiska eventuella hinder för min vistelse här är undanröjda. Mitt förslag på firmanamn var synnerligen fantasilöst. Det var i princip mitt namn följt av den kittlande titeln "konsult". Efter många turer fick jag så mitt F-skattebevis och en räcka blanketter att fylla i. Men mitt firmanamn syntes inte till någon stans. Jag gick då in på Bolagsverkets webbplats för att kolla min firmas status. Något firmanamn stod inte att finna. Istället stod det "Uppgifterna låstes när du skickade in din anmälan". Jag kontaktade då Bolagsverket med epost och frågade varför jag inte såg mitt firmanamn någonstans. Fick då mejlsvaret: "Vi har fått en ansökan från dig där du ansökt om firmanamnet xxx konsult. Den 2/10 skickade handläggaren ett meddelande till dig ang din ansökan. Det är postat till:
YYY
I meddelande står
ANM: KOPIERA MEDDELANDE NR: FRÅN DNR: FRITEXT: FINNS
065 DEN SÖKTA FIRMAN KAN EJ GODKÄNNAS DÅ DEN ÄR FÖRVÄXLINGSBAR MED ....
/ Kod 65: Den sökta firman kan inte godkännas bla pga org.nummer
ZZZ AB.
/
/ Nya firmaförslag ska skickas in skriftligt.

Sista svarsdag var 3/11 o eftersom inget svar inkommit från dig så har din ansökan avskrivits i dag."

När man ansöker om att få starta en enskild firma fyller man i ett fält med företagets kontaktuppgifter, däribland epostadress och mobiltelefonnummer. Jag hade, naivt nog, förutsatt att jag skulle komma att kontaktas via min epostadress om det uppstod några problem. Så var det alltså inte. Jag såg också i det citerade brevet att Bolagsverket hade missat att fylla i mitt gatunummer på adressen.

Skrev då ett mejl där jag frågade varför jag inte hade blivit kontaktad med epost och varför de inte hade skrivit rätt adress. Två enkla frågor. Jag fick svaret:"Hej

Ärendet är nu avskrivet och du får komma in med nya handlingar och ny avgift...

Vänliga hälsningar"

Jag ringde till Bolagsverket. Där sade damen som hade skrivit epostmeddelandet att jag skulle vara tvungen att registrera mig på nytt och betala 1000 kr en gång till. På min fråga om varför de inte använde epostadressen för att kontakta mig sa hon att "de hade inte den rutinen". Jag påpekade också att gatunumret saknades på adressen. Hon upplyste mig om att jag kan överklaga.

I morgon kommer jag att få en försändelse med all min post från Sverige. Om inte brevet från Bolagsverket finns där kommer jag att överklaga. Lita på det.

Skatteverket då?
Jo min verksamhet beskrevs som "konsultverksamhet avseende företags organisation". För det första har jag inte uppgett den typen av verksamhet i min ansökan, för det andra vet jag ingenting om företags organisation. Nja, i alla fall inte tillräckligt mycket för att ta betalt för mina kunskaper. Ringde då Skatteverket. Min vänliga handläggare där ändrade verksamhetsbeskrivningen omgående. Utan att sucka. Jag gillar från och med nu Skatteverket men jag vill ändå inte gå så långt som att säga att det är "sexigt" att betala skatt.

45. Frukost i det sköna

Jag blev bjuden på brunch på "The Orchard" idag. En mil öster om Peking ligger restaurangen inhyst i gamla tegelbyggnader, fint inramad av bambu och annan grönska. Där finns en damm och en liten kanal också. Allt jag åt smakade bra. Till och med efterrätterna, som brukar vara rena nitlotten i buffésammanhang, smakade. Maten var för övrigt västerländsk. Det var solsken och på innergården blev det växthuslik värme under glastaket. Jag satt bredvid en trevlig taiwanesisk läkare från Kanada och pratade med henne om synen på fastlandet och annat kontroversiellt som har med ön att göra. Det blev aldrig genant.
Vi var hos skräddaren för fjärde gången för att se hur våra kostymer tog sig ut. Den i ylle passade, medan den i grå manchester satt lite löst över bröstet. När vi kom hem såg vi "Burn After Reading", bröderna Coens senaste. Mycket underhållande. Det händer att folk slänger ur sig att Brad Pitt skulle vara en dålig skådespelare. Det är fel. Om man inte övertygas av den här filmen kan man titta på den ojämna Jesse James-rullen som kom häromåret. Att Frances McDormand är storartad visste jag sedan tidigare. Det visade hon redan i Fargo. Ehuru John Malkovich-fantast tycker jag att han var den enda i den här svarta farsen som inte tog sig ur sina, vad ska jag säga, manér. Han var bara John Malkovich vilket inte är så bara. Och jag gillar ju det också. Nu sitter jag med ett glas oxiderad sydafrikansk chardonnay och ser fram emot den nya arbetsveckan som börjar i morgon.

44. Jag lärde mig ordet 哥们儿. Det översätts med "polare" i min ordbok.

Mitt registreringsbevis och handlingar som hade med det att göra kom efter många turer äntligen i mina händer. Den som hade haft hand om brevet senast har en hund har mycket kvar att lära. Det var rena turen att hunden bara hade tuggat på ett hörn av kuvertet som det låg i. Två saker bland handlingarna fångade min uppmärksamhet. Verksamhetsbeskrivningen var så långt från den jag angett i min ansökan att jag undrar om handläggaren är vid sina sinnens fulla bruk och en momsdeklaration måste vara inne senast den 12:e november. Jag började dagen med att fylla i den. P hjälpte mig. Det var för övrigt också rena turen att jag igår åt middag med en kille som skulle till Sverige och kunde tänka sig att posta deklarationen där.
När P och jag var klar med uppgifterna tog vi en promenad till Silk Market där den svenske kuriren handlade inför sin förestående hemresa. Dagen pågick sedan oavbrutet. Vi åt hamburgare på TGI:s, vi for till det svenska möbelvaruhuset och firade sedan BJ:s födelsedag på en Sichuan-restaurang norröver. Jag och P var de enda svenskarna. Flera av gästerna höll välkomstskålar för oss utlänningar. De hoppades att vi skulle fortsätta att träffas så att de kunde lära sig mera engelska och vi mer kinesiska. Det gör jag också. I slutet av middagen höll BJ ett tacktal. Hon blev flera gånger så rörd att hon fick avbryta sig själv.
När vi hade brutit upp, då BJ gav oss varsin kram - vilket inte är helt vanligt här, for vi till Lan Bar. En alldeles för söt riesling och mögelsmakande cashewnötter som vi fick utbytta mot skafferismakande macadamiadito kunde inte förta den fantastiskt barocka(?) inredningens effekt på mig. På Lan Bar är periferin mer intressant än centrum. Det enda tråkiga i miljön är de fula guldinramade tv-skärmarna som distraherar bargästen. Jag kan inte minnas att de hängde här förra gången. Vi stannade också på Purple Haze där vi drack varsitt glas passabel sauvignon blanc från Chile innan vi kallade kvällen för kväll. När jag kom hem försökte jag titta på mina senaste dvd-inköp: Bond och Bush. De var grovpixliga, oskarpa och följaktligen osebara och åkte därför ut ögonaböj.

Om ni är i Uppsala i kväll ska ni gå till Kafé 19 och se Confidencemen, ett band som jag också är med i när jag befinner mig på den landremsan av den eurasiatiska kontinenten.

43. Jag går och lägger mig innan

resten av kvällen ägnas åt Billy Bragg-letande på Youtube.

42. Jag äter hotpot med en snickare från Köping, en ingenjör från Ekerö och en guide från Peking när jag inser att det måste varit något fel

på mätutrustningen. Just så. Och kommer på att min dator är ohälsosamt i avsaknad av Chaka Khan-spår. Det blir ändring på det. Typ nu.

41. Till doktorn

Mina virusinfektioner brukar vanligen vara över tre dygn efter det att de slagit till. Eftersom vad det nu är jag har fått har hållit i sig i en vecka så bestämde jag mig för att använda min dyra sjukförsäkring för att bli undersökt. Tog taxin till ett kontors- och shoppingkomplex i det centrala affärsdistriktet. Anmälde mig i receptionen, väntade inte länge förrän jag blev visad till ett litet rum. En sjuksköterska kom in med sin assistent, stoppade en termometer under min tunga och tog sedan blodtryck. Det senare tog hon två gånger för att hon tyckte att det var lite högt och ville få bekräftat att hon hade läst rätt. Feber hade jag inte. Jag fick ett glas varmt vatten och de lämnade rummet.
Doktorn, en amerikansk man i femtioårsåldern med rakat huvud, tittade mig i munnen, lyssnade på hjärtat, bad mig andas kraftigt och ställde frågor om min hälsa. Han trodde att jag hade virus. Om jag ville kunde jag äta antiinflammatoriskt, annars bara ta det lugnt och dricka mycket. Han frågade var jag kom ifrån, hur länge jag hade bott här och om jag saknade hemlandet. "Nej, nu gör jag inte det." Svarade jag. Jag frågade honom varifrån i USA han kom. "Colorado". "Det lär vara vackert där" sade jag. "Ja, jag saknar bergen och skogarna i bland, men inte så ofta nu längre, jag har varit här i sju år."
Jag undvek att prata presidentval eftersom jag utgick från att Colorado hade många republikaner. Det kanske var fegt eller omdömesgillt. Undersökningen kostade 660 yuan RMB. Eller skulle ha kostat om jag var oförsäkrad. Nu var jag inte det.
Jag åt pumpasoppa och vitlöksbröd på the Olive innan jag gick in i lägenheten där det städades och tvättades för fullt som man skriver i passivform om man drar fördel av att de hushållsnära tjänsterna i landet är så billiga samtidigt som man inte känner sig helt bekväm med det. Hyckleri kanske man kan kalla det.

39.40. Allt faller sönder och själv faller jag handlöst

Bli inte oroliga över rubriken, den har ingenting med mig att göra. Tyckte bara att den lät bra.

Jag kom på en term häromdagen. Det är högst sannolikt att någon annan redan har kommit på den. Det är ju så med många idéer, man tror ibland att man är först med något men senare visar det sig att man inte är det. Jag är en oligobloggare. På engelska låter det bättre: I am an oligoblogger. Vassa Eggen är en polyblogger. Mina år i DNA-världen lärde mig vad oligo är. En DNA- eller RNA-snutt som är 20 baser eller kortare kallas för en oligonukleotid. (En gång gick det för övrigt att bli rik på oligonukleotider.) Ni förstår. En oligobloggare har högst 20-talet återkommande läsare, en polybloggare har fler. Men jag har hellre 20-talet välvilligt inställda än 200 varav några är onda och kommenterande i ett tonfall som liknar blecktrummepojkens skrik. Mitt glashjärta skulle inte klara det.

Jag är nu inne på mitt fjärde sjukdygn. Less är bara förnamnet. Igår bestämde jag mig för att inte sätta på laptopen överhuvudtaget. Istället gick jag till grannen och lånade dvd:er. Innan jag gick dit hade jag emellertid sett Kjell Sundvalls Hotet. Om man bortser från den sedvanligt taffliga svenska dialogen, manusluckorna och dumheterna i intrigen som måste berott på en kombination av allmänt taskigt researchande och dåligt omdöme, så var den ganska spännande och hygglig feberunderhållning. Den får två lyckade vapenexportsatsningar av fem.

Hos grannen plockade jag åt mig Mamma Mia och flera andra filmer. Och så en box: Dexter. Efter ett avsnitt så var jag fast. Nästan tvångsmässigt har jag tittat på de efterföljande åtta sedan dess. Vet inte vad jag ska tycka. Är oerhört less på seriemördare. Men det är inte om seriemördare serien handlar. Inte? ropar ni förvånat. Nej, det är allt som sker mellan morden som är så bra. Men, det medger jag, utan katt- och råttaleken mellan huvudpersonen och den som gäckar honom skulle det inte vara lika förbannat spännande. Jag måste avverka de återstående skivorna i boxen så jag blir av med eländet.

Och så ska jag bli frisk. I det här tillståndet missar jag Bao Jings födelsedagsfest ikväll. Måste messa om det.

38. Jag har virus.

En, rullstolsburen man som bryter på tyska, tvångsmässigt sträcker sin, förmodat förlamade, högerarm spjutrakt snett upp från kroppen när han inte lyckas hålla den i schack med sin vänsterhand och dessutom kallar presidenten för "Mein Führer". Det var en populär imitation i mina umgängeskretsar för omkring tjugo år sedan. Det var alltid OK att skämta om tyskar som presumtiva nazister på den tiden. Äh, jag överdriver. Jag hade sett gesten många gånger, men aldrig ursprunget till den, filmen Dr. Strangelove av Stanley Kubrick. En gång hade jag råkat sätta på teven i slutscenerna till filmen, när en av besättningsmedlemmarna på en B52:a, likt en rodeoartist, sitter på bomben som vore den en häst, på dess väg mot den sovjetiska basen. Jag visste hur det skulle gå så filmen var i det avseendet förstörd för mig. Jag kommer inte ihåg Dr Strangeloves visioner inför presidenten om människosläktets fortlevnad i gruvschakt men väl de avslutande svampmolnsbilderna till tonerna av Vera Lynn som sjunger "We'll meet again". I filmen har Peter Sellers tre roller. Han är engelsk militär på den amerikanska flygbas där undergången inleds, han är den amerikanske presidenten och den tyskfödde vetenskapsmannen Dr. Strangelove.
Repliken "Birdie Num Num" hade jag också hört till leda men aldrig sett i sitt sammanhang dvs filmen Åh, vilket party! eller vad den kan heta (regi Blake Edwards), jag bloggar gratis och orkar inte kolla på IDMB. Peter Sellers i huvudrollen som indisk skådespelare, av misstag inbjuden till ett finare partaj i en superdesignad villa i - gissar jag - Beverly Hills. Det är nog sent 1960-tal, inte heller det orkar jag kolla. Och hur han Papphammarmässigt lyckas ställa till det.
Ja, som ni har förstått så har jag ägnat det senaste dygnet i virustillståndet åt att kolla på filmer. Mellan Peter Sellersrullarna blev det Shrek 2.
Jag tycker nog att Dr. Strangelove hade ett väldigt tätt manus. Och att Peter Sellers var en stor skådespelare. Men jag skrattade inte. Åh, vilket party! nja. Sämre manus. Jag skrattade några gånger.
I Shrek 2 hörde jag en fjärde version av Buzzcocks "Ever Fallen In Love?". Peter Yorn hade gjort den. De tre övriga är:
1. Originalet
2. Fine Young Cannibals
3. Nouvelle Vague
Den som kan rada upp fler versioner bjuder jag på något någon gång.
Jag skrattade flera gånger i Shrek 2 trots att jag hade hört flera av skämten innan jag såg filmen.

Det jag ägnat så många tecken åt att skriva nu är ju ganska oangeläget. Viktigare och tristare är att Viking Nr 2 med sambo och son ska flytta tillbaka till Sverige. Skulle egentligen ätit avskedsmiddag med dem på Yuxin Chuancai men jag ligger här i sjuksängen. De reser den 23:e så jag hoppas att det blir fler tillfällen.
Något som däremot kändes roligt var utgången av det amerikanska presidentvalet. När jag såg talet som Barack Obama höll i Chicago, strax efter att segern var fastställd, i direktsändning på CNN, blev jag tårögd. Ja, det är sant. Vilken talare!

Jag lämnade lägenheten idag. Vi hade ingen mat hemma så jag gick till Purple Haze och åt kycklingsoppa. Sedan handlade jag på den lokala västbutiken, bland annat ett nummer av Time som handlade om, surprise, surprise, det amerikanska presidentvalet. När jag kom hem och började läsa såg jag på omslaget: "SUBSCRIBER COPY NOT FOR RESALE."
Det är lite så det fungerar här. På många områden.

37. Tisdag

Varje morgon kollar jag bloggarna som jag "prenumererar på" i google reader. Ofta läser jag inte hela inläggen. Särskilt gäller det de och för sig intressanta, men för min långsamma hjärna ofta alltför krävande, gene expression och genomics, evolution and pseudo science.
Inte heller läser jag de som skriver för långt. Jag är helt enkelt för lat. Steven Fry skriver långt och smittande om glädjen till språket, men inte för långt. Läs här.

Igår såg jag Jim Jarmuschs "Coffee and cigarettes". Den var ojämn, manustunn. Roligast var Alfred Molina och Steve Coogan. Mest magiska de avslutande herrarna, som jag inte kan namnen på. Det var understundom nästan något Beckettskt över deras samtal. (Hur pretto lät inte det där?) Cate Blanchett spelar för övrigt alltid bra, inte minst mot sig själv.

Jag har virus och går därför inte till kontoret idag.

36. Jag är inte påläst

Bihålorna bultade på nytt. Jag sköljde enligt den goda metod som min lika gode bror lärde mig i augusti när jag senast råkade ut för eländet. Kombon bjöd på alvedon och föreslog att jag också skulle låta massera mitt huvud. Det senare kan man göra hos frisören på Chunxiu Lu. De fick klippa mig också. Sedan tog de huvud, axlar men varken knä och tå. Värken släppte lite. Mina fötter som trotsat all beskrivning under ett par år borde också få sig en genomgång nu när jag befinner mig i det här personalintensiva landet. Jag gick till salongen ovanpå O Sole Mio och lät dem ta mina händer också. Innan jag klev in undrande jag som man om jag skulle betraktas mindre som man för att jag tänkte låta andra ta hand om mina naglar. Men det verkade inte så. I en av fåtöljerna satt en femtioårig utlänning med rökfärgade stålbågade glasögon, fiskarväst och khakibyxor. Kanske en riktig man. Jag vet inte riktigt vad han bröt på. Flamländska, nederländska eller afrikaans? Han röt åt någon i sin mobil "Zaar is no picture of hot chocolate, zaar is only on picture of hot chocolate with brandy."
Hon som behandlade mig var från Sha'anxi, inte Shanxi, pratade hela tiden men det störde mig inte. Jag fick tillfälle att öva.
Jag har sedan länge lovat att bjuda Daisy och Bao Jing på chokladtårta. Det finns ett galliskt uppmarknadsfik några croissantlängder från lägenheten. Bakverken som säljs där smakar inte micropop, de är goda. När jag gick från fotsalongen messade Daisy "hi dan, can I bring a friend to go with us? he´s a humour guy?" Jag messade tillbaka jakande. När vi hade ätit hade jag tänkt att vi skulle titta på "The Prestige". Bao Jing ringde strax efter klockan sex. Hon var utanför mitt hus. Daisy var som vanligt en halvtimme försenad. Medan vi väntade satt vi i foajén till huset och pratade. När Daisy väl anlände var det i en silverfärgad sedan som liknade en Toyota. Vid ratten satt "humour guy". "Det är hennes nya pojkvän" sa Bao Jing. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att det skulle bli koreanskt. Daisy och pojkvännen åt på KFC-mat på vägen dit.
"Hur kan ni äta sådan där dålig snabbmat när ni har så bra inhemsk?" frågade jag. Av alla människor.
"Vi var dödshungriga". De tog med sig maten in på koreanen. Jag tittade häpet på dem. "Det får man göra i Kina" sa de.
När vi hade ätit gick vi hem till mig. Både Bao Jing och Daisys, "mer eller mindre", nya pojkvän hade sett "the Prestige". Vi valde bland filmerna, det blev "Red Road", en film som under några minuter fick mig att rodna. "Det är okej" sa Daisy "vi är alla över 18". Om den här berättelsen utspelade sig i norra England eller Skottland är jag för dåligt påläst för att säga. Den dialekt som talades var tillräckligt svår för att jag skulle missa stora delar av dialogen. Textremsorna med traditionella kinesiska tecken var inte heller till mycket hjälp för min förståelse.
Om den var bra? Jag vet inte. Men miljonprogramsområdena som den utspelade sig i var åtminstone från en annan värld och avslutningslåten, en fjärde tolkning av "Love Will Tear Us Apart", passade bra med det övervakade lågkonjunkturslandskap som den här hämndhistorien utspelade sig i.

35. Abba är bäst. Lammkött är gott. En svensk tiger.

Jag måste snarast se Mamma Mia. Ikväll var jag på trevlig middag. Vi lyssnade på ljudspåret om och om igen. Jag tröttnar aldrig på Abba. Värdparet serverade lammstek. Jag tröttnar aldrig på det. Visste ni förresten att tecknet för vacker 美 är tecknet för får 羊 ovanpå tecknet för stor 大? Min kombo gjorde en fantastisk zabayone till en kvasar av mango, gulkivi och banan som gick under beteckningen "fruktsallad". Jag fick vitaliserande mess, men om det man inte kan tala måste man tiga.

26.27.28.29.30.31.32.33.34 Hur lat får man vara?

Skrev jag att det är höst nu? Trots att jag med en navelskådares monomani brukar läsa gamla avsnitt av min nätdagbok när jag har tråkigt så kommer jag i skrivande stund inte ihåg. Blogspot stängdes efter lunch märkte jag. I en stund av yrkesmässig fastkörning fick jag för mig att jag skulle läsa vad jag hade åstadkommit de senaste veckorna. Var tvungen att gå via min gamla goda proxyserver för att se det.
Jag har egentligen inte gjort något av allmänintresse sedan jag gav uttryck för min grafomani senast. Träffade ett par Qin-musiker under en middag i måndags och kom på att jag ska lägga ytterligare ett alias till "Vinlusen". Jag heter från och med nu även 酒狂. Det uttalas jiǔkuáng och översätts både med delirium och full man. Det är också namnet på ett musikstycke som ofta framförs av Qin-musiker. En händelse som ser ut som en tanke, men jag tror ju inte på sånt, är att vi använde stycket i teveserien i somras. Om ni har glömt hur det låter kan ni fortfarande se på avsnitten här. Eller köpa Cecilia Lindqvists bok, tror att stycket finns med på den medföljande cd:n. I det första avsnittet av vår teveserie börjar musiken rakt på så att säga.

Förra helgen drack jag en halv flaska riesling på fredagkvällen. Den hette Wynn och kom från Coonawaara i Australien. I lördags drack jag australiensiskt mousserande och merlot från staten Washington högst upp i en skrapa med utsikt över megastaden. Luften var klar, man såg hur långt som helst. Jag diskuterade med en tysk huruvida man behövde kunna läsa kinesiska för att vara verksam här. Han tyckte inte det. Det räckte om man kunde prata, menade han. Och han bar syn för sägen. Framgångsrik, inte enligt egen utsago, utan andras. (Han köper dyra saker till sin fru, har jag hört.)
Jag och P åkte vidare till den, som det skulle visa sig, folktomma Q-baren där en stilsäker plattvändare spelade sånt som jag gillar. Men han kände inte till Candi Staton. Sedan tog vi oss till Suzie Wong som så uppenbart är platsen för efterföljande akrosomala processer eller förhindrade sådana. Inget fel i det. Stötte ihop med lokale chefen för en nyöppnad butik i hemelektronikbranschen på herrummet. "Affärerna går bra men den globala ekonomin suger!" ropade han över spolbruset.
Jag ska gå bakåt några dagar. Förra torsdagen var jag barnvakt åt S, 9 samt tvillingarna S och E, båda fem år gamla. De går under benämningen "Al Qaida". Den är inte rättvisande. Vi inledde kvällen med att äta pizza tillsammans med C och L på Kro's Nest. När vi kom hem gick ungarna omgående och lade sig. Jag började läsa "Qin" av Cecilia Lindqvist och somnade sedan på soffan i vardagsrummet. B kom med ett försenat plan från Shanghai strax efter midnatt.
I söndags, dagen efter barrundan, fyllde jag otursår enligt kinesiskt sätt att se det men därav märktes intet. Uppvaktades med tårta och sång. Kvällen firades på Shudi Chuanshuo. Alla var där.
Måndagmiddag på Beijing Palace. Krogen har ryckt upp sig. Allt hade den finish som jag mindes från två år tillbaka men som var som bortgniden i våras. Rekommenderas alltså.
I tisdags åt jag hotpot med R från Indonesien. Sedan gick vi till the Bookworm och hörde Cecilia Lindqvist tala om kinesiska skrivtecken. Alla var där. Så här skulle jag ha skrivit:

I tisdags gick jag till the Bookworm för att lyssna på Cecilia Lindqvist när hon talade om kinesiska skrivtecken. Alla var där. Innan föredraget började hastade jag i mig hotpot tillsammans med R från Indonesien. På Xiabu Xiabu, för era noteringar.
Under dagen hade jag fått besked om min hälsa. Den var god.
Onsdagmorgonen åkte jag ut till formgivarna och diskuterade layouten. Sprang 5 km under kvällen. Åt alldeles för mycket på Purple Haze efteråt. Alla var där. Igår bjöd en av gruppcheferna på kontoret mig och en tjej från Shenyang på sichuanesiskt. Ett nytt ställe med grymma dandanmian (nudlar i stark chillisås). Mest inhemska, väldigt rènào.
Jag har det bra. Trivs bättre dag för dag. Tar mina lektioner, gör små framsteg i språket och träffar intressanta människor. Läser lite för många böcker parallellt.
Nu är det fredag och jag har huvudvärk. Det blir varken bus eller godis idag således.

25. Käk och politik

Efter jobbet gick jag till gatans korean i kväll och åt en sån där het gryta där man rör ihop ris, ägg, kött, grönsaker och sås. Ett par kalla rätter, kimchi och syrlig spenat, beställde jag också liksom diet-cola och teet som görs på rostat korn. Personalen på restaurangen utgörs nästan bara av tjejer som knappt har fyllt 20. De har långbyxor, långärmade vita polotröjor och mintgröna förkläden på sig. De är tystlåtna och vänliga, överhuvudtaget brukar näringsstället vara fridfullt. Långt från de bullriga, osiga och dessvärre ofta rökiga serveringar som kantar gatan. Brukar vara, skrev jag. Förutom de unga tjejerna brukar ägaren(?), en kvinna kanske i min ålder, stå bakom bardisken och hålla uppsikt över gästerna. Idag såg jag inte henne medan jag åt. Från köket hörde jag hur ett par grälade. Det verkade aldrig ta slut. Jag tittade på serveringspersonalen. De såg generade ut. När jag hade betalat verkade grälet ha upphört. På väg ut från krogen såg jag ägaren bakom bardisken. Hon hade gråtit.

I övrigt lärde jag mig de kinesiska orden för feodalism, socialism och kapitalism på lektionen idag. Liksom socialism med kinesiska egenskaper. Jag berättade för läraren om Guantanamo och Kuba. Det lilla jag visste.

24. Samma procedur som i våras

Jag genomgick hälsokontroller i våras för att kunna få arbetstillstånd. Resultaten från dem gäller bara i sex månader så i morse gjorde jag om proceduren. Det gick snabbt. Provtagningsmottagningen hade flyttat till den nordvästra delen av stan så nu tog det 40 minuter att ta sig dit med taxi. Luften är åter dålig men man kunde trots det se några av bergen i stadens utkant. Provtagningsrutinen hade också blivit lite dyrare och, kändes det som, mer enhetligt datainsamlande än tidigare.

23. Jag parafraserar Gudmundson

Middag med Cecilia Lindqvist. Hon har skrivit, om någon skulle ha bott på månen de senaste trettio åren och missat det, Tecknens rike och Qin. (Bland annat.) Vilket jobb man har.

22. Läsleda

Jag har hört det från mer än en infödd: "Jag tycker inte om att läsa." Om det beror på de höga kraven för att komma in på universiteten i landet eller betoningen på utantillinlärning vet jag inte. De två som har sagt det har universitetsexamen. Nu är jag för trött för att orka skriva mer.

21. Jag lovade att inte länka men nu bröt jag det löftet

För 23 år sedan hade H&M på Svartbäcksgatan, i folkmun"gågatan", skivförsäljning. Jag köpte två skivor där då. Den ena var Let's get it on med Marvin Gaye, den andra Reach Out med Four Tops. Kom att tänka på det nu när Levi Stubbs har gått ur tiden. Jag trodde länge att Reach Out var en samling. Träfftätheten på den är nämligen helt osannolik, titta bara på låtförteckningen så förstår ni varför. Skivan finns inte längre i min ägo, den skänktes bort tillsammans med all annan vinyl för några år sedan. Om man tycker om Motown så måste man skaffa skivan. Jag kan inte skriva om pop så jag föreslår att ni läser Harry Amster i stället.

Idag ska jag agera mottagningskommité på flygplatsen. I kväll middag i Ritan Park med bekantskaperna från torsdagens vinprovning.