Med risk för att framstå som en "fin" PK-människa. Med risk för att framstå som lite osorterad, anektdotisk och subjektiv:
Jag hade en kollega en gång som berättade för mig att hen upplevde ordet "neger" som förnedrande. Kollegan ifråga hade en svensk mamma och en pappa som var afroamerikan varför hen hade mer pigment än undertecknad. Jag förmodar att ordet hade förekommit på skolgården eller i andra sammanhang. Det fanns en personlig erfarenhet av ordet, en erfarenhet som inte var positiv.
Ordet "neger" förekom däremot inte i min vokabulär, jag hade tidigt - i min upplysta medelklasstillvaro - fått lära mig att det var nedsättande och hade därför ingen anledning att använda det. ("Svart" och "färgad" var okej att använda när jag växte upp - åtminstone ett av orden är knappast det idag.)
Det skulle aldrig ha fallit mig in att ifrågasätta de känslor kollegan hade inför ordet. Jag visste att de - dvs känslorna - inte var ovanliga. Jag ifrågasatte redan att denna nedsättande beteckning skulle vara nödvändig i kommunikation. Varför skulle man tvunget använda ordet? Kunde man inte ta reda på att någon exempelvis var ghanan, senegales eller amerikan?
Några år senare satt jag på en middag med andra kollegor. En av dem hade en syster som levde med en man från en ögrupp i indiska oceanen. När ordet "neger" hade förekommit, som jag tyckte, några gånger för mycket i konversationen om honom - egentligen är ju den första gången en gång för mycket - så förklarade jag lugnt att jag dels tycker att det är ett helt onödigt ord och att jag visste att det dessutom ofta upplevs som kränkande, förnedrande eller nedvärderande. Kollegorna mottog detta väl, det blev vare sig diskussion om "politisk korrekthet" eller något utfall i stil med "att man ska väl få säga vad man vill, man behöver ju inte vara rasist för det". De hade aldrig tänkt i de banorna, alternativt följt med i de diskussioner kring ordet som hade förekommit de senaste 30 åren. Men de köpte resonemanget. Och förhoppningsvis använder de inte ordet i samma utsträckning längre. Min poäng här: om man gör sig omaket att lugnt och sakligt förklara varför man tänker som man gör kring en viss fråga, undviker så kallad guilty-banning och försöker lyssna till den som tänker annorlunda kan man i vissa fall få till stånd en förändring. Lättare sagt än gjort eftersom frågorna ofta rör upp känslor.
När jag bodde i Kina, diskuterade jag med en välutbildad svensk person som inte tyckte att ordet "neger" var problematiskt. Skulle du använda "guling" om en asiat, frågade jag. Nej, för det motsvarar ju ordet "nigger" menade personen, som absolut inte är rasist. Vi diskuterade emellertid inte vilket ord för en asiat som skulle motsvaras av ordet "neger".
Vi hade tills för ett och ett halvt år sedan en arbetsmarknadsminister som nyligen på Facebook uttryckt sina starka känslor för rätten att få säga "negerboll".
De senaste månaderna har det förts snabbt uppflammande debatter om nedsättande stereotyper och språkbruk. Det har gällt en barnbok av Stina Wirsén, det har gällt "Tintin i Kongo" av Hergé och den pensionerade sportkommentatorn Bosse Hanssons ord om "svartingar" som läckte in i en webbradiosändning från Råsundas pressläktare där den frusne AIK-supportern hade blivit insläppt. Det har gällt en pepparkaksgubbe och nu senast en filmsnutt från Disneys tomteverkstad som klippts bort.
I dessa debatter har från vissa håll en total tondövhet inför det faktum att många människor upplever dessa ord och bilder som kränkande gjort sig gällande. Människor som erfarit diskriminering på olika nivåer i samhället skulle alltså betraktas som "lättkränkta"av att få stereotypa framställningar i ansiktet.
Många som i likhet med mig är födda i Sverige och utgör en majoritet, många som aldrig har upplevt något som närmar sig främlingsfientlighet eller känslan av att framstå som annorlunda i ett främmande land, har alltså mage att indirekt tala om vad andra som befinner sig i minoritet ska känna.
Argument som förts fram är att de här diskussionerna handlar om symbolfrågor och riskerar att skymma viktigare diskussioner om främlingsfientlighet, diskriminering och rasism. För mig är det svårbegripligt att inte flera diskussioner skulle kunna pågå samtidigt. De som klagar på de så kallade symbolfrågorna är sällan engagerade i de "större" frågorna tycker jag mig ha märkt.
Jag önskar att alla kunde tänka ett steg längre, dvs förstå att bara för att man inte menar något illa med något man säger innebär det inte att det inte kan uppfattas kränkande/nedsättande/förnedrande av den som hör det. Vidare önskar jag att vi hade förmågan att ha flera diskussioner igång samtidigt: både den som handlar om vad vi gör när vi uttrycker oss på olika sätt, vad böcker och film kan uttrycka och den som handlar om den mer påtagliga rasism som finns i ett Sverige där ett parti - Sverigedemokraterna - som lockar röster delvis med hjälp av fördomar, lögner, en förenklad världsbild och en förskönad historieförvrängd Sverigebild, nu har gått om flera andra riksdagspartier.
Jag önskar att vi alla kunde bli bättre på att lyssna och mer villiga att acceptera förändringar. Jag önskar att fler politiker kunde ta debatten med Sverigedemokraterna. Jag önskar att våra städer vore mindre segregerade.
Här en länk till en artikel om hur kulturen eventuellt kan ändra attityder i positiv riktning.
Uppdatering: En annan länk som uttrycker det på ett väldigt bra sätt.
17 december 2012
16 december 2012
2012:42 Helgen vecka 50
Vi firade hemvändarens födelsedag. Han fyllde kvadratiskt och hade gått ut med ett upprop på fejan om att han ville dela denna milstolpe i livets promenad med vänner över ett glas på Urban Deli.
Krogen, som är väldigt populär, har bra viner från olika trakter och goda rätter. Jag slog till med fyra ostron från Frankrike någonstans. Om man är ostronexpert kan man kanske reta sig på att jag inte kom ihåg vad ostronen hette, på samma sätt som jag, för några år sedan, kunde reta mig på att folk drack "ett gott, rött vin" utan att minnas namnet på det. Men just den delen av min personlighet har tonats ned de senaste åren. Tycker inte att det är så viktigt att reta mig på oväsentligheter längre.
Till ostron brukar man få citron, kanske någon vinägrett och eller något starkt. För mig behöver dessa mollusker egentligen inga tillbehör. Jag tuggar dessutom gärna djuren innan jag sväljer, jag vill känna den havsfriska sältan så länge som möjligt. Alla vill inte det, många vill överhuvudtaget inte äta något som de har fått höra smakar som en "slemmig kallsup av havsvatten". Vi gillar olika, helt enkelt. Men ostron är fantastiska, så är det bara.
Efter ostronen åt jag en pluma på ibericogris. Det var skuldran berättade servitören eller rättare sagt bartendern. Vi satt nämligen vid bardisken under måltiden. Denna styckdetalj från grisen var ljuvligt mör och lätt röd inuti. Dessutom serverades den med fantastiska frittar, de godaste jag ätit på en krog norr om Bryssel. Och tryffelaioli, ett halvjönsigt koncept som dock smakade bättre än mycket annat som görs på jordsvampen eller, vanligare, oljan som den ofta finns i.
Nästan allt är bra på Urban Deli men bartendern som betjänade oss hade ovanan att omärkligt plocka bort glas som inte var urdruckna. Den första gången, när jag hade säkert ett tredjedels glas Imperial Stout kvar, sade jag till om det. Den andra gången, när det gällde en matsked rödvin, orkade jag inte.
Han bjöd mig däremot på två ostron, jag hade beställt fyra, det kom in sex och han valde att inte lägga det på notan. Vilket naturligtvis hedrar honom.
Menyn fanns naturligtvis på nätet, det här var vad jag åt:
OSTRON GILLARDEAU N°3
citron, hot sauce, lökvinaigrette
PLUMA DE IBERICO
gästspel i "saluhallsrutan"
Och drack:
RIEFLÉ BONHEUR CONVIVIAL Gewurztraminer, Alsace, Frankrike 2010
NILS OSCAR IMPERIAL STOUT 33CL
LES CRESTES Garnatxa, Cariñena, Syrah, Mas Doix, Priorat, Spanien 2009
SECATEURS (rött vin från Sydafrika)
Efter Urban Deli blev det rundpingis, barhäng och (faktiskt) nachspiel hemma hos en popmusiker. Allt på den del av Södermalm som för ett knappt årtionde sedan döptes till något tramsigt tvåstavigt som jag alltid kommer att vägra kalla den. Bra kväll, hursom.
Krogen, som är väldigt populär, har bra viner från olika trakter och goda rätter. Jag slog till med fyra ostron från Frankrike någonstans. Om man är ostronexpert kan man kanske reta sig på att jag inte kom ihåg vad ostronen hette, på samma sätt som jag, för några år sedan, kunde reta mig på att folk drack "ett gott, rött vin" utan att minnas namnet på det. Men just den delen av min personlighet har tonats ned de senaste åren. Tycker inte att det är så viktigt att reta mig på oväsentligheter längre.
Till ostron brukar man få citron, kanske någon vinägrett och eller något starkt. För mig behöver dessa mollusker egentligen inga tillbehör. Jag tuggar dessutom gärna djuren innan jag sväljer, jag vill känna den havsfriska sältan så länge som möjligt. Alla vill inte det, många vill överhuvudtaget inte äta något som de har fått höra smakar som en "slemmig kallsup av havsvatten". Vi gillar olika, helt enkelt. Men ostron är fantastiska, så är det bara.
Efter ostronen åt jag en pluma på ibericogris. Det var skuldran berättade servitören eller rättare sagt bartendern. Vi satt nämligen vid bardisken under måltiden. Denna styckdetalj från grisen var ljuvligt mör och lätt röd inuti. Dessutom serverades den med fantastiska frittar, de godaste jag ätit på en krog norr om Bryssel. Och tryffelaioli, ett halvjönsigt koncept som dock smakade bättre än mycket annat som görs på jordsvampen eller, vanligare, oljan som den ofta finns i.
Nästan allt är bra på Urban Deli men bartendern som betjänade oss hade ovanan att omärkligt plocka bort glas som inte var urdruckna. Den första gången, när jag hade säkert ett tredjedels glas Imperial Stout kvar, sade jag till om det. Den andra gången, när det gällde en matsked rödvin, orkade jag inte.
Han bjöd mig däremot på två ostron, jag hade beställt fyra, det kom in sex och han valde att inte lägga det på notan. Vilket naturligtvis hedrar honom.
Menyn fanns naturligtvis på nätet, det här var vad jag åt:
OSTRON GILLARDEAU N°3
citron, hot sauce, lökvinaigrette
PLUMA DE IBERICO
gästspel i "saluhallsrutan"
Och drack:
RIEFLÉ BONHEUR CONVIVIAL Gewurztraminer, Alsace, Frankrike 2010
NILS OSCAR IMPERIAL STOUT 33CL
LES CRESTES Garnatxa, Cariñena, Syrah, Mas Doix, Priorat, Spanien 2009
SECATEURS (rött vin från Sydafrika)
Efter Urban Deli blev det rundpingis, barhäng och (faktiskt) nachspiel hemma hos en popmusiker. Allt på den del av Södermalm som för ett knappt årtionde sedan döptes till något tramsigt tvåstavigt som jag alltid kommer att vägra kalla den. Bra kväll, hursom.
5 december 2012
2012:41 Myter om vin
Jag orkar sällan skriva nuförtiden och det har sina skäl. Skäl som inte är intressanta nog att skriva om. Om man som jag älskar att ständigt lära sig mer kanske man också är en sådan som jag ifråga om myter. Myter vill man ju helst vara för upplyst för att tro på. Påståenden som vid närmare granskning inte visar sig hålla kallas ibland för faktoider. Faktoider om vin kan ni läsa om här:
http://www.winespectator.com/webfeature/show/id/47742
http://www.winespectator.com/webfeature/show/id/47742
9 november 2012
2012:40 Vecka 45
Jag har inget att rapportera, det har inte hänt något, att jag druckit ett bibvin på ett litteraturquiz i Nacka och ett glas syltigt och brännande Dingac inköpt i Kroatien är inte värt att nämna.
Apropå presidentvalet: bättre att Obama vann än Romney, om ni frågar mig. Men bara för att något är bättre är det inte bra. Drönarbombningarna, Guantanamo, dödsstraffet och fossilbränslebranschens makt i världens mäktigaste nation är faktorer som gör att det inte finns något skäl att se ljust på framtiden. Möjligen lite ljusare än om den andre hade vunnit.
Och nu får gärna någon balansera debatten genom att påpeka att Sverige minsann hamnar på en ensiffrig plats vad gäller utsläpp av koldioxid per kapita och varför inte angripa undertecknad, herr Vinlus själv, för att han inte bor i en jordhåla där han lever på rötter, bär och sorkar?
Och för att han ibland äter kött, åker taxi och till och med flyger? För det vet väl alla: den som har det bra kan varken med trovärdighet eller har inte någon som helst rätt att vilja något som skulle kunna gå mot det egna intresset. Och kom ihåg: endast konsumentmakten kan förändra världen. Att tro på regleringar anstår inte liberaler. Och alla är vi liberaler. Nej köp istället ditt när- och kravodlade matvete i en butik nära dig så ska du snart se hur allt blir bättre. Och glöm inte att källsortera!
Apropå presidentvalet: bättre att Obama vann än Romney, om ni frågar mig. Men bara för att något är bättre är det inte bra. Drönarbombningarna, Guantanamo, dödsstraffet och fossilbränslebranschens makt i världens mäktigaste nation är faktorer som gör att det inte finns något skäl att se ljust på framtiden. Möjligen lite ljusare än om den andre hade vunnit.
Och nu får gärna någon balansera debatten genom att påpeka att Sverige minsann hamnar på en ensiffrig plats vad gäller utsläpp av koldioxid per kapita och varför inte angripa undertecknad, herr Vinlus själv, för att han inte bor i en jordhåla där han lever på rötter, bär och sorkar?
Och för att han ibland äter kött, åker taxi och till och med flyger? För det vet väl alla: den som har det bra kan varken med trovärdighet eller har inte någon som helst rätt att vilja något som skulle kunna gå mot det egna intresset. Och kom ihåg: endast konsumentmakten kan förändra världen. Att tro på regleringar anstår inte liberaler. Och alla är vi liberaler. Nej köp istället ditt när- och kravodlade matvete i en butik nära dig så ska du snart se hur allt blir bättre. Och glöm inte att källsortera!
22 oktober 2012
2012:39 Åt skogen
Jag skulle ut i skogen och det var lördag. Denna ständiga rörighet. Om jag hade vett att i förväg förutse hur allt ska bli kunde jag ju packat tidigare. Men inte. Fredagkvällen stupade jag nykter i säng utan att förbereda något. Så var det lördagmorgon med frukost, dagstidningens glättbilagor och the Economists klarhet. Hastpackningen. Joggingkläder, sängkläder och garderob för dåligt väder. Och så var plötsligt klockan för mycket. Jag sprang i gummistövlar med min packning till tvärbanehållplatsen och kom i tillräckligt god tid till T-centralen för att upptäcka att biljettautomaterna som förr satt i närheten av plattformen vid Spår 10 inte längre fanns så jag var tvungen att använda de gamla i närheten av biljettkassorna. De prövade mitt tålamod men biljetten hade jag i handen fem minuter före tågets avgång. Gammalt tåg som luktade insutten platsklädsel och gamla bananskal.
Grått och regn. Lövträdens gula blad som enda accent i glåmigheten. Steg av vid Flen och satte mig på bussen. Steg av i den lilla köpingen och gick till närmsta Coop och köpte kravägg.
Sedan ett par kilometers promenad i regnet. Passerade camping och badplats. Använde den smarta telefonens kartor för att hitta. Batteriet nästan slut. Leriga grusvägar mellan lundar och åkrar, en genväg över ett fält. När jag kom till bryggan hade jag skavsår. K satt i båten iförd sydväst och regnställ. Hon rodde över tjärnen till pensionatet där T stod på bryggan och tog emot.
Inkvartering. Sedan lunch med en ljuvligt gräddig svampsoppa på bland annat trattkantareller tror jag. Med en knivsudd grönmögelost. Cono surs ekochardonnay. Sufflépannkaka med frisk svartvinbärssylt till efterrätt.
Regnet fortsatte, det gick inte att göra ett dagsverke utomhus. Vi sov middag.
K's bror och brorson kom på oväntat besök. Prat om jakt.
Jag och T sorterade Åkerö och Melon för jordkällarmognande. K lagade middag.
Lammlägg med ångad, smörslungad savoykål och bondbönor. Ugnsbakade Åkerö med vispgrädde. En fin bourgogne som jag inte antecknade. Gewurztraminer. Skål och vägg. Somnade efter att ha läst ut "Mordets praktikt".
Söndagen. Uppehåll nu. Äppelplockning. A och H med hunden på besök. Ljuvlig toscakaka gjord på honung. Lunchen, en potatissallad med äpplen och annat gott från tomten. Finskuret, torkat nötkött från Oaxens skafferi. T som utfordrade bina med sockerlösning. Återfärden till stan. Slaggprodukterna.
Stötte ihop med familjen HL i Liljeholmen. De bor hos hennes mamma nu under renoveringen. Jag kan se huset från mitt fönster. Jag har glömt ringa D, vi skulle ju gå till Chongqing tillsammans! Krogen alltså som ligger här i Liljeholmen, inte den där jättestaden som nästan ingen som inte intresserat sig för Kina har hört talas om.
Jag träffade XY utanför Åhléns. Vi gick till Grill Ruby. Hamburgare. Sleepy Bulldog Pale Ale. Jag blev bjuden, vi pratade framtid, vad som händer där borta, om det finns ett uttryck på mandarin för "borta bra, hemma bäst". Naturligtvis finns det det! Men det är lite längre än våra fyra ord och jag kommer inte ihåg det.
Järntorget, där sa vi "Hej då". Jag promenerade hem längs Hornsgatan och tänkte att jag gärna skulle bo på Hornsgatan eftersom den är så bullrig och oinsmickrande med krimskramsbutikerna, nattjoggarna och de överbelamrade armaturbutikerna. Att man kan möta människor där som man inte vet något om. Som thaiparen på den där krogen. Som den där femtioårige, tunnliknande mannen med hästsvans och skägg i en fiskbensmönstrad ytterrock som passerade mig i korsningen vid Ringvägen. Det såg ut som kultur, tänkte jag. Utredning om kultur.
Den där drömmen om den opersonliga staden. Den där patetiska drömmen om den opersonliga staden där man är statist i något som man fantiserat ihop. Det kan ju inte gå annat än åt skogen.
Anm: Det var en fin helg, inget har gått åt skogen. Och det var, om det inte framgick, väldigt god mat, trevliga samtal och fina viner.
Grått och regn. Lövträdens gula blad som enda accent i glåmigheten. Steg av vid Flen och satte mig på bussen. Steg av i den lilla köpingen och gick till närmsta Coop och köpte kravägg.
Sedan ett par kilometers promenad i regnet. Passerade camping och badplats. Använde den smarta telefonens kartor för att hitta. Batteriet nästan slut. Leriga grusvägar mellan lundar och åkrar, en genväg över ett fält. När jag kom till bryggan hade jag skavsår. K satt i båten iförd sydväst och regnställ. Hon rodde över tjärnen till pensionatet där T stod på bryggan och tog emot.
Inkvartering. Sedan lunch med en ljuvligt gräddig svampsoppa på bland annat trattkantareller tror jag. Med en knivsudd grönmögelost. Cono surs ekochardonnay. Sufflépannkaka med frisk svartvinbärssylt till efterrätt.
Regnet fortsatte, det gick inte att göra ett dagsverke utomhus. Vi sov middag.
K's bror och brorson kom på oväntat besök. Prat om jakt.
Jag och T sorterade Åkerö och Melon för jordkällarmognande. K lagade middag.
Lammlägg med ångad, smörslungad savoykål och bondbönor. Ugnsbakade Åkerö med vispgrädde. En fin bourgogne som jag inte antecknade. Gewurztraminer. Skål och vägg. Somnade efter att ha läst ut "Mordets praktikt".
Söndagen. Uppehåll nu. Äppelplockning. A och H med hunden på besök. Ljuvlig toscakaka gjord på honung. Lunchen, en potatissallad med äpplen och annat gott från tomten. Finskuret, torkat nötkött från Oaxens skafferi. T som utfordrade bina med sockerlösning. Återfärden till stan. Slaggprodukterna.
Stötte ihop med familjen HL i Liljeholmen. De bor hos hennes mamma nu under renoveringen. Jag kan se huset från mitt fönster. Jag har glömt ringa D, vi skulle ju gå till Chongqing tillsammans! Krogen alltså som ligger här i Liljeholmen, inte den där jättestaden som nästan ingen som inte intresserat sig för Kina har hört talas om.
Jag träffade XY utanför Åhléns. Vi gick till Grill Ruby. Hamburgare. Sleepy Bulldog Pale Ale. Jag blev bjuden, vi pratade framtid, vad som händer där borta, om det finns ett uttryck på mandarin för "borta bra, hemma bäst". Naturligtvis finns det det! Men det är lite längre än våra fyra ord och jag kommer inte ihåg det.
Järntorget, där sa vi "Hej då". Jag promenerade hem längs Hornsgatan och tänkte att jag gärna skulle bo på Hornsgatan eftersom den är så bullrig och oinsmickrande med krimskramsbutikerna, nattjoggarna och de överbelamrade armaturbutikerna. Att man kan möta människor där som man inte vet något om. Som thaiparen på den där krogen. Som den där femtioårige, tunnliknande mannen med hästsvans och skägg i en fiskbensmönstrad ytterrock som passerade mig i korsningen vid Ringvägen. Det såg ut som kultur, tänkte jag. Utredning om kultur.
Den där drömmen om den opersonliga staden. Den där patetiska drömmen om den opersonliga staden där man är statist i något som man fantiserat ihop. Det kan ju inte gå annat än åt skogen.
Anm: Det var en fin helg, inget har gått åt skogen. Och det var, om det inte framgick, väldigt god mat, trevliga samtal och fina viner.
6 oktober 2012
2012:38 Betyg
Jag var i veckan på en sammankomst i Munskänkarna. Den handlade om olika sätt att betygssätta viner. Fyrgradiga, femgradiga, 20-gradiga - som Munskänkarna använder - och 100-gradiga som Robert Parker, Richard Juhlin m fl. använder. Parkers skala börjar vid 50 medan Juhlins går från noll.
Château Montus (nr 99423), 195 kr, 15p
Siepi (nr 99251), 599 kr, 17p
Prisvärdhet är en annan diskussion.
Munskänkarna använder som sagt en 20-gradig. I korthet, utseendet kan få två poäng, doften fem, smak tio och helheten tre.
Det var Ulf Jansson - mångårig munskänk (och trebetygare tror jag) - som ledde provningen. Han berättade att det finns ett stort inslag av objektivitet i poängbedömningen. Jag skulle nog hellre kalla det för konsensus men det är mindre intressant just nu. Det visar sig nämligen att när tre olika munskänkar - oberoende av varandra - testar vinerna så får de, med högst en poängs differens, samma betyg. Det har gjorts undersökningar där man har tittat på hur vinjournalister i olika publikationer bedömer viner och det är ofta stor samstämmighet.
Vi gjorde under kvällen en övning som bestod i att vi skulle poängsätta sex olika viner: i tur och ordning en billig rioja, en touriga nacional från Sydafrika, ett par pinoter från Chile respektive Beaune liksom ett tannat-baserat från Madiran och en 50/50-blandning av merlot och sangiovese från Toscana. Vi fick var tämligen samstämmiga om alla viner med undantag från de två sista. Vi fick veta att det var två pinoter vi testade, i övrigt var det blint. De blinda hade störst poängspridning. Poängen är att det är lättare att vara precis i betygsättningen om man vet vilket vin man testar. Jansson menar att varje vin måste bedömas efter dess specifika förutsättningar. Att jämföra en zinfandel från Napa Valley med exemplevis en bordeaux från Côtes de Bourg är inte meningsfullt ur betygsättningssynpunkt.
Några subjektiva reflektioner: jag gillade Siepi och Montus bäst, den förra helt fantastisk, den senare stor och kärv - kan drickas nu och om tio år. Den chilenska pinot noiren med sin godisaktiga blandning av jordgubbar och lakrits trodde jag var Errázuriz. Ett trevligt och opretentiöst vin. Bourgognen och det sydafrikanska var lite släta och Lagunilla lite stum.
Vinerna och munskänksbetygen, där 20 är max.
Lagunilla Crianza (nr 12669), 66 kr, 11p
Allesverloren Touriga Naçional (nr 2005), 120 kr, 14p
Duette Premium Pinot Noir (nr 6602), 99 kr, 13p
Beaune Premier Cru Louis Jadot (nr 90118), 179 kr, 15pChâteau Montus (nr 99423), 195 kr, 15p
Siepi (nr 99251), 599 kr, 17p
Prisvärdhet är en annan diskussion.
23 september 2012
2012:37 Att minnas
Det slår mig allt oftare hur mycket spänstigare och snärtigare jag skrev förr. Roligt, till och med. Åtminstone ibland. Tror jag.
Det händer att jag undrar om den onda sjukdom som drabbat de äldre i en del av släkten långsamt håller på att drabba mig. Placken. Att det är därför mitt bloggande bara blir segare och trögare. Nej, jag oroar mig egentligen inte. Det är bara det att det kan ta sekunder för mig att komma på namn. Som på den där skådespelerskan. Häromdagen när jag åt lunch på Smak i Malmö tillsammans med M. Vi pratade om fotoutställningar. Jag försökte komma på vad hon vars ansikte möter en på en affisch i trappan på Fotografiska Museet heter. Hon har kavaj, slips och håret på ett sånt sätt att hon snarare ser ut som en pojke på fotot. Om jag minns rätt ser hon lite arg ut. För att vara intresserad av foto har jag svåru att minnas detaljer. Nu var det hennes namn jag försökte minnas. Jag tänkte på "Match Point" av Woody Allen. Tänkte på den tveksamma filmatiseringen av Ellroys "Den svarta dahlian". Nada. Lloyd Cole har skrivit att han inte längre är ung, att han inte länge blir vansinnig av något, inte ens av - ja just det - Scarlett Johansson! Tack vare mitt minne för det oväsentliga visste jag var jag skulle leta för att komma på namnet. Så kan man ju hålla på.
När jag var i Malmö gick jag också på Bastard. Åt en grissida och drack förutom en Coteaux du Layon en Bourgogne Passetoutgrain från Domaine Dureuil-Janthial 2007/2008. Ett så kallat naturvin. Som var gott sällskap.
Det händer att jag undrar om den onda sjukdom som drabbat de äldre i en del av släkten långsamt håller på att drabba mig. Placken. Att det är därför mitt bloggande bara blir segare och trögare. Nej, jag oroar mig egentligen inte. Det är bara det att det kan ta sekunder för mig att komma på namn. Som på den där skådespelerskan. Häromdagen när jag åt lunch på Smak i Malmö tillsammans med M. Vi pratade om fotoutställningar. Jag försökte komma på vad hon vars ansikte möter en på en affisch i trappan på Fotografiska Museet heter. Hon har kavaj, slips och håret på ett sånt sätt att hon snarare ser ut som en pojke på fotot. Om jag minns rätt ser hon lite arg ut. För att vara intresserad av foto har jag svåru att minnas detaljer. Nu var det hennes namn jag försökte minnas. Jag tänkte på "Match Point" av Woody Allen. Tänkte på den tveksamma filmatiseringen av Ellroys "Den svarta dahlian". Nada. Lloyd Cole har skrivit att han inte längre är ung, att han inte länge blir vansinnig av något, inte ens av - ja just det - Scarlett Johansson! Tack vare mitt minne för det oväsentliga visste jag var jag skulle leta för att komma på namnet. Så kan man ju hålla på.
När jag var i Malmö gick jag också på Bastard. Åt en grissida och drack förutom en Coteaux du Layon en Bourgogne Passetoutgrain från Domaine Dureuil-Janthial 2007/2008. Ett så kallat naturvin. Som var gott sällskap.
15 september 2012
2012:36 Blekinge 17/7 2012
När jag två månader senare, i min soffa i lägenheten i Gröndal, skulle sammanfatta den där tisdagen i mitten av juli, slog det mig att det inte fanns så mycket att skriva. Jag kom inte ihåg så mycket. Tingsryd som jag lämnade. Småvägarna. Urshult där jag köpte jordgubbar och trampandet längs de blekingska sjöarna med anslag där man kunde boka fisketurer. En skogsmus som sprang över vägen där regnet ångade bort i solen. Några koppar kaffe i Ebbamåla. Danska turister.
Den rökta laxen hemma hos min gamle vän i Olofström. Gustave Lorentz gewurztraminer. En inspelad konsert från DDR, 1979.
Den rökta laxen hemma hos min gamle vän i Olofström. Gustave Lorentz gewurztraminer. En inspelad konsert från DDR, 1979.
 |
| Ebbamåla, Hovmanryd, Blekinge |
8 september 2012
2012:35 Vi bryter för ett kort avbrott
Under mina cykelturer tog jag också bilder på det gamla sättet med film som måste framkallas. Jag väntar på att filmerna ska bli framkallade så att de minst dåliga av dessa till jpegar inskannade bilder ska kunna användas här. Därför pausar jag lite innan jag skriver om Blekinge och färden till Bromölla.
2012:34 17/7 Börjes
Jag växte upp på landet en mil norr om Uppsala. Huset som vi bodde i låg mittemot en kyrka, det hade varit en skola (och bostad för kantorn tror jag). I närheten av vårt hus låg vad som varit en prästgård men där bodde en bondfamilj som arrenderade mark från kyrkan. Det fanns en till bondgård i byn med ett par som mina föräldrar umgicks med. Deras söner, som var i tonåren när vi flyttade ut från stan - jag var fyra - var för gamla för att leka med oss. Övervåningen på vårt hus hyrdes av ett par som inte hade barn. När jag var sju flyttade paret ut och en familj in. Den äldste sonen i familjen, A, och jag byggde väl kojor, cyklade, tittade på frimärkssamlingar, läste serier, slogs och såg på teve tillsammans. Eller vad det nu var barn gjorde tillsammans för 40 år sedan. Vi håller fortfarande kontakten, för övrigt. Jag hade en annan kompis, J, som bodde en kilometer söderut och så Å och M, barnen i den familj där vi var dagbarn. Det fanns inte så många kompisar i trakten.
I byn där vi bodde fanns en så kallad bygdegård. Bygdegården tjänade - när den inte användes användes till söndagsskolan, något kyrkkaffe eller för den årliga luciatillställningen - som festlokal. Till festerna kom folk ibland i amerikanare eller på motorcyklar.
Festerna var högljudda, värst var de som ordnades av Centerns ungdomsförbund, CUF. Så minns jag det i alla fall. Dagen efter festerna stod det sopsäckar på vändplanen utanför. Jag, A och min bror samlade på ölburkar. Vi grävde oss igenom uppblötta pappersdukar, matrester, plastglas, fimpar, hopskrynklade servetter och bestick för att se om det fanns några välbehållna, oskrynklade burkar som vi inte redan hade till våra samlingar. På den här tiden var burkarna av plåt, i skogen hittade vi ofta burkar som hade rostat. Burkarna från festerna var i det avseendet i bättre skick, däremot kunde de vara fulla med fimpar eller bucklade. Det fanns en mångfald av varumärken på den här tiden, bland annat Tingsrydsölet. Bryggeriet, som är nedlagt, köptes under 70-talet av Pripps som senare köptes av Carlsbergs.
Denna omständliga inledning för att komma dit jag befann mig nu, morgonen den 17:e juli 2012.
Ölet och närheten till Konga, där farfar och farmor hade en sommarstuga, var ju det enda jag förknippade med den småländska tätorten vars camping jag nu tältade på.
Jag hade uppdaterat med upplysningen att jag gjorde just det, bodde i Tingsryd alltså. Då hade kommentarerna som gick ut på att jag skulle besöka Börjes kommit.
Jag
När jag cyklade in mot centrum i den lilla staden fick jag syn på en leksaksaffär som hette Börjes. I den fanns ingen servering. Inte heller i hästsportsbutiken med samma namn. På huvudgatan i Tingsryd kunde man för övrigt åka häst och vagn, hästar verkar vara viktigt i den här delen av Småland. Vid torget varifrån hästturerna utgick låg ett varuhus som heter Börjes. På övervåningen i varuhuset, med utsikt över torget, ligger kafeterian. Där köpte jag två plastmuggar kaffe, en räksmörgås - med handskalade räkor, ägg, majonäs och ett salladsblad -, en fralla med ost och skinka samt ett wienerbröd. För det betalade jag 49 kr. I Stockholm hade det kostat det femdubbla. Jag bör tillägga att jag hade den goda smaken att inte bråka om att påtår inte ingick. (Kaffet kostade 1,50.)
Medelåldern bland gästerna i kafeterian var nog 55 år. Av det kan jag inte dra några slutsatser. Det kan ju vara så att de yngre var bortresta under semestern, det behöver inte vara ett tecken på att Tingsryd skulle vara en avfolkningsort. Jag har inga fakta om befolkningsutvecklingen i Tingsryd och utan fakta blir jag på min höjd en sådan där medelålders man som reser på den svenska landsbygden och betraktar utan att begripa någonting. Men ändå spekulerar och skriver ner spekulationerna. På ett slags postmodernistisk prosa. Och det vill jag ju inte. För allt smör i Småland! Jag låter det därför stanna vid observationerna.
De gråhåriga farbröderna på bordet bredvid mitt pratade i alla fall om vädret, om att det borde finnas en teknik för att blåsa bort regnmolnen från himlen. Med tanke på hur sommaren dittills hade varit. Jag tittade ut över torget. Tjejen som sålde jordgubbar där höll samtidigt ett öga på ett litet barn. Hennes? Hon rökte. Jag tänkte att det borde finnas en kampanj som blåste bort cigaretterna ur det allmänna medvetandet.
Jag drack upp mitt kaffe, reste mig, gick ner till cykeln och började trampa mot Olofström. Som vanligt var det stört omöjligt att ta sig ur tätorten på första försöket. Fortsättning följer.
Bilden: Börjes, Tingsryd Småland.
I byn där vi bodde fanns en så kallad bygdegård. Bygdegården tjänade - när den inte användes användes till söndagsskolan, något kyrkkaffe eller för den årliga luciatillställningen - som festlokal. Till festerna kom folk ibland i amerikanare eller på motorcyklar.
Festerna var högljudda, värst var de som ordnades av Centerns ungdomsförbund, CUF. Så minns jag det i alla fall. Dagen efter festerna stod det sopsäckar på vändplanen utanför. Jag, A och min bror samlade på ölburkar. Vi grävde oss igenom uppblötta pappersdukar, matrester, plastglas, fimpar, hopskrynklade servetter och bestick för att se om det fanns några välbehållna, oskrynklade burkar som vi inte redan hade till våra samlingar. På den här tiden var burkarna av plåt, i skogen hittade vi ofta burkar som hade rostat. Burkarna från festerna var i det avseendet i bättre skick, däremot kunde de vara fulla med fimpar eller bucklade. Det fanns en mångfald av varumärken på den här tiden, bland annat Tingsrydsölet. Bryggeriet, som är nedlagt, köptes under 70-talet av Pripps som senare köptes av Carlsbergs.
Denna omständliga inledning för att komma dit jag befann mig nu, morgonen den 17:e juli 2012.
Ölet och närheten till Konga, där farfar och farmor hade en sommarstuga, var ju det enda jag förknippade med den småländska tätorten vars camping jag nu tältade på.
Jag hade uppdaterat med upplysningen att jag gjorde just det, bodde i Tingsryd alltså. Då hade kommentarerna som gick ut på att jag skulle besöka Börjes kommit.
Jag
När jag cyklade in mot centrum i den lilla staden fick jag syn på en leksaksaffär som hette Börjes. I den fanns ingen servering. Inte heller i hästsportsbutiken med samma namn. På huvudgatan i Tingsryd kunde man för övrigt åka häst och vagn, hästar verkar vara viktigt i den här delen av Småland. Vid torget varifrån hästturerna utgick låg ett varuhus som heter Börjes. På övervåningen i varuhuset, med utsikt över torget, ligger kafeterian. Där köpte jag två plastmuggar kaffe, en räksmörgås - med handskalade räkor, ägg, majonäs och ett salladsblad -, en fralla med ost och skinka samt ett wienerbröd. För det betalade jag 49 kr. I Stockholm hade det kostat det femdubbla. Jag bör tillägga att jag hade den goda smaken att inte bråka om att påtår inte ingick. (Kaffet kostade 1,50.)
Medelåldern bland gästerna i kafeterian var nog 55 år. Av det kan jag inte dra några slutsatser. Det kan ju vara så att de yngre var bortresta under semestern, det behöver inte vara ett tecken på att Tingsryd skulle vara en avfolkningsort. Jag har inga fakta om befolkningsutvecklingen i Tingsryd och utan fakta blir jag på min höjd en sådan där medelålders man som reser på den svenska landsbygden och betraktar utan att begripa någonting. Men ändå spekulerar och skriver ner spekulationerna. På ett slags postmodernistisk prosa. Och det vill jag ju inte. För allt smör i Småland! Jag låter det därför stanna vid observationerna.
De gråhåriga farbröderna på bordet bredvid mitt pratade i alla fall om vädret, om att det borde finnas en teknik för att blåsa bort regnmolnen från himlen. Med tanke på hur sommaren dittills hade varit. Jag tittade ut över torget. Tjejen som sålde jordgubbar där höll samtidigt ett öga på ett litet barn. Hennes? Hon rökte. Jag tänkte att det borde finnas en kampanj som blåste bort cigaretterna ur det allmänna medvetandet.
Jag drack upp mitt kaffe, reste mig, gick ner till cykeln och började trampa mot Olofström. Som vanligt var det stört omöjligt att ta sig ur tätorten på första försöket. Fortsättning följer.
26 augusti 2012
2012:33 16/7 Mörka Småland del två
Den där raka, olidliga vägen har jag nästan förträngt. Min hunger glömmer jag inte. Vid infarten till Påryd fanns en liten fin damm med rosa näckrosor, dem glömmer jag inte heller. I samma ort fanns en ICA-butik som nyligen hade rånats. Därför satt ett anslag om att de helst inte hanterade kontanter uppsatt på dörren. På torget utanför butiken frågade jag en ortsbo om det fanns någon servering på orten. Det fanns en pizzeria som nog var stängd på måndagar. Jag cyklade till pizzerian. Mycket riktigt, den var stängd. Provianterade därför på ICA och använde kortet.
Till nästa ort längs rutten, Vissefjärda, var det ett par mil. I Vissefjärda fanns det golfbana med tillhörande restaurang. I cykelsvettiga kläder begår man inte golfrestaurang, så är det bara. I Vissefjärda fanns också ett par pizzerior varav en inte var nerlagd. Där ville jag också använda ett av mina kort. Dessvärre kom jag inte ihåg koden och tänkte att det skulle gå med legitimation istället. Det gjorde det inte, jag var tvungen att föra över pengar mellan konton till ett kort vars kod jag kunde innan transaktionen kunde göras. Fick ett smärre utbrott över detta eftersom jag inte hade mycket energi kvar i mina depåer. Jag åt till sist en vegetarisk pizza till den här lunchen som började kl 16. Vid 17 kom jag iväg, på radion rapporterades det om rättegången mot den senare för mord dömde Peter Mangs.
Efter ett par kilometer drabbades jag av det värsta regn som skulle falla på mig under den här semestern. Jag tog skydd under ett macktak, drog på mig regnstället och väntade ut de kraftigaste duscharna. Sedan satte jag igång. Vägen var nästan lika rak som tidigare men nu desto mer kuperad. Lövinslag ersatte på sina platser den förhatliga granskogen. På P1 gick ett reportage om Riccardo Muti som jag lyssnade på medan jag trampade. Rekommenderas om det ligger kvar.
Jag närmade mig Konga, här hade min farfar och farmor en sommarstuga för 40 år sedan. Ett infall att hitta den gjorde att jag svängde av och in i och ut ur det lilla samhället. Stugan låg vid en sjö, så mycket minns jag. Det fanns flera sjöar i närheten. Efter några turer på leriga vägar som gick över kalhyggen och längs sjöar gav jag upp och fortsatte på den stora vägen mot Tingsryd.
Utanför Tingsryd stannade jag och ringde min gamle vän i Olofström. Klockan var nio, jag var trött och det var fem mil kvar till den Blekingska orten. Dessutom började det bli mörkt. Budskapet var att vi skulle ses på tisdagen istället.
Jag hittade en camping där jag slog upp tältet. Etthundra kronor per natt plus en deposition som man fick tillbaka på beroende på hur mycket man använde duschen.
Till nästa ort längs rutten, Vissefjärda, var det ett par mil. I Vissefjärda fanns det golfbana med tillhörande restaurang. I cykelsvettiga kläder begår man inte golfrestaurang, så är det bara. I Vissefjärda fanns också ett par pizzerior varav en inte var nerlagd. Där ville jag också använda ett av mina kort. Dessvärre kom jag inte ihåg koden och tänkte att det skulle gå med legitimation istället. Det gjorde det inte, jag var tvungen att föra över pengar mellan konton till ett kort vars kod jag kunde innan transaktionen kunde göras. Fick ett smärre utbrott över detta eftersom jag inte hade mycket energi kvar i mina depåer. Jag åt till sist en vegetarisk pizza till den här lunchen som började kl 16. Vid 17 kom jag iväg, på radion rapporterades det om rättegången mot den senare för mord dömde Peter Mangs.
Efter ett par kilometer drabbades jag av det värsta regn som skulle falla på mig under den här semestern. Jag tog skydd under ett macktak, drog på mig regnstället och väntade ut de kraftigaste duscharna. Sedan satte jag igång. Vägen var nästan lika rak som tidigare men nu desto mer kuperad. Lövinslag ersatte på sina platser den förhatliga granskogen. På P1 gick ett reportage om Riccardo Muti som jag lyssnade på medan jag trampade. Rekommenderas om det ligger kvar.
Jag närmade mig Konga, här hade min farfar och farmor en sommarstuga för 40 år sedan. Ett infall att hitta den gjorde att jag svängde av och in i och ut ur det lilla samhället. Stugan låg vid en sjö, så mycket minns jag. Det fanns flera sjöar i närheten. Efter några turer på leriga vägar som gick över kalhyggen och längs sjöar gav jag upp och fortsatte på den stora vägen mot Tingsryd.
Utanför Tingsryd stannade jag och ringde min gamle vän i Olofström. Klockan var nio, jag var trött och det var fem mil kvar till den Blekingska orten. Dessutom började det bli mörkt. Budskapet var att vi skulle ses på tisdagen istället.
2012:32 16/7 Mörka Småland, del ett.
Vandrarhemmet i Ölands Skogby hade bra rum, okej duschavdelning och ett hyggligt gemensamt kök. Frukosten hade det sämsta kaffet jag serverats på ett vandrarhem. Kaffesnobb är jag inte. Ibland är det bara koffeinet jag är ute efter. Den gamla tidens klotformade kannor som ofta står på en värmeplatta där det ligger/låg en femtioöring kan innehålla en för ljus ogenomtränglig vätska med brända toner. Av en kusin har jag fått veta att det kallas "chaffisbläck". Till och med det kan jag dricka om tillfället är det rätta. Surt och med en lite bränd smak, välkomnar min munhåla det ändå. Men frukostkaffet den 16/7 i Ölands Skogbys vandrarhem var värre än så. Som bordsmargarin erbjöds Lätta - en produkt som gärna hade fått lätta för gott både från bord, kylskåp och livsmedelsbutiker. Äggen minns jag inte, brödet var varken sämre eller bättre än det på något annat vandrarhem och filen med müsli har jag redan glömt. Frukosten, som är ett av de viktigare målen när man ska lägga tiotalet mil under sig, var helt enkelt en av de snålare.
Det var växlande molnighet och västlig vind den här dagen. Jag cyklade till färjan som tog mig över sundet till Kalmar. Ombord visades en minst 40-årig film om båtens glansdagar. Reportrar intervjuade dåtidens kändisar. Kavajer, glasögon och frisyrer var av ett slag som man aldrig ser numera trots att nostalgin över passerade decenniers moden påstås vara återkommande. Glansdagarna för färjan kommer inte åter. Det byggdes en bro varöver den mesta trafiken numera går.
Av Kalmar såg jag inte mycket. Det går ett Öresundståg från stadens station så det är möjligt att ta en cykel hela vägen till Köpenhamn på räls om man vill. Det ville inte jag, det kändes som fusk. Mitt nästa delmål var för övrigt Olofström där en gammal vän bor. Olofström låg inte längs Öresundstågets sträckning så det verkade inte rationellt med tåg heller. Det var cykel som gällde. Men skulle jag orka fjorton mil?
Kalmar är en av de där städerna där man kan cykla i en evighet utan att ta sig ut. Jag skriver "man", kanske var det jag som än en gång bevisade vilken usel kartläsare jag är. Trots kartor och appar.
När jag väl hade nystat mig ur alla trafikplatser, tvärvänt på asfaltsstumpar som slutat i naturreservat och hittat den riktiga vägen, till en början parallell med autostradan E22 var det som vanligt. Jordbruksmarker, hagar, gårdar och sömniga - vilken kliché det uttrycket är - små villasamhällen med sina pizzerior, nerlagda postkontor och tomter med studsmattor. Glömde skriva att jag än en gång cyklade på det som hade varit en gammal järnväg under den första milen. Passerade fina, ofta stora, stationshus som numera är bostäder men där skylten som anger hur många meter över havet byggnaden ligger, ofta fortfarande finns kvar.
Klockan hade blivit tolv när jag befann mig på en spikrak väg genom granskog. En väg utan ren, en väg vars riktning var rakt motsatt den som vinden hade. En väg där lastbilar och långtradare, jordbruksredskap och en och annan personbil passerade.
Återkommer.
Det var växlande molnighet och västlig vind den här dagen. Jag cyklade till färjan som tog mig över sundet till Kalmar. Ombord visades en minst 40-årig film om båtens glansdagar. Reportrar intervjuade dåtidens kändisar. Kavajer, glasögon och frisyrer var av ett slag som man aldrig ser numera trots att nostalgin över passerade decenniers moden påstås vara återkommande. Glansdagarna för färjan kommer inte åter. Det byggdes en bro varöver den mesta trafiken numera går.
Av Kalmar såg jag inte mycket. Det går ett Öresundståg från stadens station så det är möjligt att ta en cykel hela vägen till Köpenhamn på räls om man vill. Det ville inte jag, det kändes som fusk. Mitt nästa delmål var för övrigt Olofström där en gammal vän bor. Olofström låg inte längs Öresundstågets sträckning så det verkade inte rationellt med tåg heller. Det var cykel som gällde. Men skulle jag orka fjorton mil?
Kalmar är en av de där städerna där man kan cykla i en evighet utan att ta sig ut. Jag skriver "man", kanske var det jag som än en gång bevisade vilken usel kartläsare jag är. Trots kartor och appar.
När jag väl hade nystat mig ur alla trafikplatser, tvärvänt på asfaltsstumpar som slutat i naturreservat och hittat den riktiga vägen, till en början parallell med autostradan E22 var det som vanligt. Jordbruksmarker, hagar, gårdar och sömniga - vilken kliché det uttrycket är - små villasamhällen med sina pizzerior, nerlagda postkontor och tomter med studsmattor. Glömde skriva att jag än en gång cyklade på det som hade varit en gammal järnväg under den första milen. Passerade fina, ofta stora, stationshus som numera är bostäder men där skylten som anger hur många meter över havet byggnaden ligger, ofta fortfarande finns kvar.
Klockan hade blivit tolv när jag befann mig på en spikrak väg genom granskog. En väg utan ren, en väg vars riktning var rakt motsatt den som vinden hade. En väg där lastbilar och långtradare, jordbruksredskap och en och annan personbil passerade.
Återkommer.
21 augusti 2012
2012:31 15/7
Frukost, promenad, elvakaffe och så iväg. Men innan jag for hade A tagit en bild på mig framför min fullastade cykel. Det var ursprungligen meningen att den skulle visas på facebook men A hade problem med uppladdningen så det hände inte och det spelar inte någon som helst roll.
Den här söndagen sken solen och det var milda vindar mot ansiktet när jag cyklade söderut. Jag stannade i Gärdslösa för att ta en bild på minnesstenen över Stagnelius. I samma by ligger prästgården som poeten växte upp i. Där åt jag en grönsakspaj till lunch. Deltog också i ett lotteri som kan ge fria nätter där. Har i skrivande stund inte meddelats om dragning har skett.
Fortsatte söderut, tog in på en småväg som ledde genom vidsträckta, öppna strandhagar ner till havet. Tog bilder av härligheten. Öppnade grindar som jag stängde. Såg kor i fjärran. Ansamlingen av täta, mörka moln på himlen gjorde mig orolig. Vad skulle hända om blixten slog ner här? Jag återvände mot den stora vägen igen. Slutmålet var Färjestaden. Över bron får man inte cykla men man kan ta med cykeln på en buss. Det lockade mig inte. Bättre då att ta färjan från Färjestaden. Till färjeläget kom jag försent med tio minuter, ringde vandrarhemmet i Ölands Skogby och hörde mig för om rum.
Cyklade dit, checkade in och cyklade sedan till livsmedelsaffären vid vägskälet ner mot Färjestaden. Utanför affären såg jag den norska ensamcyklaren men hon såg inte mig. Inne i affären köpte jag pasta, några tomater och en chokladkaka. Lagade till pastan i köket till en av vandrarhemsbyggnaderna. Ett par satt och åt på den inglasade verandan och de drack vin ur en bib med Gosa. Doften av varmt rödvin fyllde även köket. Mannen i paret kom in i köket, där jag satt med min pasta, för att diska. Han berättade att han var gammal tävlingsskytt och nu skulle då åka och överraska sonen som fyllde jämnt. I present skulle sonen få ett av pappans vapen. Kvinnan kom också in i köket. Hon föreslog att de skulle torka stekpannorna och kastrullerna genom att sätta dem på spisen och slå på plattorna medan de diskade resten. Så blev det inte. När de var klara diskade jag och gick sedan till mitt rum där jag somnade.
Bild: Öländska ostkusten söder om Långlöt.
Den här söndagen sken solen och det var milda vindar mot ansiktet när jag cyklade söderut. Jag stannade i Gärdslösa för att ta en bild på minnesstenen över Stagnelius. I samma by ligger prästgården som poeten växte upp i. Där åt jag en grönsakspaj till lunch. Deltog också i ett lotteri som kan ge fria nätter där. Har i skrivande stund inte meddelats om dragning har skett.
Fortsatte söderut, tog in på en småväg som ledde genom vidsträckta, öppna strandhagar ner till havet. Tog bilder av härligheten. Öppnade grindar som jag stängde. Såg kor i fjärran. Ansamlingen av täta, mörka moln på himlen gjorde mig orolig. Vad skulle hända om blixten slog ner här? Jag återvände mot den stora vägen igen. Slutmålet var Färjestaden. Över bron får man inte cykla men man kan ta med cykeln på en buss. Det lockade mig inte. Bättre då att ta färjan från Färjestaden. Till färjeläget kom jag försent med tio minuter, ringde vandrarhemmet i Ölands Skogby och hörde mig för om rum.
Cyklade dit, checkade in och cyklade sedan till livsmedelsaffären vid vägskälet ner mot Färjestaden. Utanför affären såg jag den norska ensamcyklaren men hon såg inte mig. Inne i affären köpte jag pasta, några tomater och en chokladkaka. Lagade till pastan i köket till en av vandrarhemsbyggnaderna. Ett par satt och åt på den inglasade verandan och de drack vin ur en bib med Gosa. Doften av varmt rödvin fyllde även köket. Mannen i paret kom in i köket, där jag satt med min pasta, för att diska. Han berättade att han var gammal tävlingsskytt och nu skulle då åka och överraska sonen som fyllde jämnt. I present skulle sonen få ett av pappans vapen. Kvinnan kom också in i köket. Hon föreslog att de skulle torka stekpannorna och kastrullerna genom att sätta dem på spisen och slå på plattorna medan de diskade resten. Så blev det inte. När de var klara diskade jag och gick sedan till mitt rum där jag somnade.
Bild: Öländska ostkusten söder om Långlöt.
19 augusti 2012
2012:30 14/7 pt 3
Hur ska jag minnas det här? Det är ju mer än en månad sedan Frankrike firade nationaldag och svenska rojalister firade kronprinsessans födelsedag. Kronprinsessan, titeln som av en för mig obegriplig anledning av många uttalas med betoningen på tredje stavelsen: kronprinSESSan. Jag hade varit utanför nyhetslandskapet några dygn. Visst kollade jag grilluppdateringarna på facebook och rantarna på twitter men jag hade faktiskt inte tänkt på att KRONprinsessan fyllde år. Det var K som kommenterade om det tror jag. Om det var många som reste till den här ön just den här dagen för att fira just den födelsedagen så var det inget jag märkte där jag befann mig.
Ut ur naturreservatet var jag på asfalterad väg igen. Platsen med Ölands största raukar skulle ligga i närheten så jag trampade dit. De var betydligt mindre än motsvarande kalkstensformationer på den större ön som hade kommit från samma dag. Sevärt? Kanske. Sedan var jag inne i ett med öländska mått större samhälle, Löttorp, där jag köpte några äpplen och något att dricka. A hade skrivit att det fanns mat att laga i torpet där jag skulle bo så jag ville inte föräta mig.
Cykelvägarna på öns norra del går på vissa platser parallellt med väg 136, i andra avsnitt i långa ögleliknande omvägar kring den. Det är lövskog, hagar, lundar och bondgårdar. Fritidshus och permanentboenden.
Fyra mil norr om Kolstad börjar regnet. Inget ösregn, bara ett jämnt droppande som ändå kräver andra plagg. Jag bestämmer mig för att ta väg 136 och byter om i en busskur. Väg 136 är rak. Det finns en liten vägren. Jag sätter på P1 och lyssnar till en dokumentär om Susanna Kallurs försök att komma tillbaka. Mitt idrottsintresse är svagt men det är alltid intressant att lyssna på de som kämpar.
A har messat vägbeskrivning, jag ska ta till vänster in på mindre vägar vid Köpingsvik. Regnet har tilltagit och jag vill verkligen komma in i värmen nu.
A och K är bortbjudna den här kvällen. Borderterriern B är hemma, nyckeln sitter i dörren, det är bara att gå in, har jag fått veta. B är en snäll hund som jag träffat flera gånger. Hon skäller knappt när jag vrider om nyckeln för att öppna. Hon kommer ut och hälsar entusiastiskt varefter hon beger sig. Ut. Från. Tomten. Där ligger den smala väg som jag kom cyklande på. Det var lördag, förhållandevis lugnt utom från en tomt där "West end girls" spelades så att det hördes vida kring när jag passerade. Jag mötte några bilar. Jag springer efter, ut på vägen och ropar efter B. Efter några minuter kommer hon tillbaka och springer in på tomten igen. Innan jag har hunnit se till att hon kommer inomhus har hon sprungit ut ur trädgården i en annan riktning. Jag försöker springa efter och ropa, men hör till sist henne inte längre. Panik. Jag ringer A. A svarar inte. A ringer tillbaka. Jag råkar trycka bort henne. Jag ringer A igen. Direkt till telefonsvararen. Så ringer A och vi får kontakt. A skrattar: "Vi har en hund med oss". B hade sprungit in på en granntomt och där blivit omhändertagen av grannen. När A och K kom cyklande från middagen så passerade de grannen och fick sin B tillbaka. Ingen är gladare än jag. Det hade inte känts okej att komma som gäst och orsaka en borderterriers frånfälle. Till saken hör att B inte har något trafiksinne och dessutom råkat ut för en trafikolycka tidigare.
Under hundpaniken har jag inte hunnit laga någon mat. A ställer sig och gör det. Färsk pasta med en fin italiensk skinka, grädde och parmesan. Ett glas rioja till det. Vi pratar till midnatt. Jag blir inkvarterad i det andra torpet på tomten och somnar i förordet till en Stagneliusantologi.
Conde de Valdemar, Crianza 12659.
Ut ur naturreservatet var jag på asfalterad väg igen. Platsen med Ölands största raukar skulle ligga i närheten så jag trampade dit. De var betydligt mindre än motsvarande kalkstensformationer på den större ön som hade kommit från samma dag. Sevärt? Kanske. Sedan var jag inne i ett med öländska mått större samhälle, Löttorp, där jag köpte några äpplen och något att dricka. A hade skrivit att det fanns mat att laga i torpet där jag skulle bo så jag ville inte föräta mig.
Cykelvägarna på öns norra del går på vissa platser parallellt med väg 136, i andra avsnitt i långa ögleliknande omvägar kring den. Det är lövskog, hagar, lundar och bondgårdar. Fritidshus och permanentboenden.
Fyra mil norr om Kolstad börjar regnet. Inget ösregn, bara ett jämnt droppande som ändå kräver andra plagg. Jag bestämmer mig för att ta väg 136 och byter om i en busskur. Väg 136 är rak. Det finns en liten vägren. Jag sätter på P1 och lyssnar till en dokumentär om Susanna Kallurs försök att komma tillbaka. Mitt idrottsintresse är svagt men det är alltid intressant att lyssna på de som kämpar.
A har messat vägbeskrivning, jag ska ta till vänster in på mindre vägar vid Köpingsvik. Regnet har tilltagit och jag vill verkligen komma in i värmen nu.
A och K är bortbjudna den här kvällen. Borderterriern B är hemma, nyckeln sitter i dörren, det är bara att gå in, har jag fått veta. B är en snäll hund som jag träffat flera gånger. Hon skäller knappt när jag vrider om nyckeln för att öppna. Hon kommer ut och hälsar entusiastiskt varefter hon beger sig. Ut. Från. Tomten. Där ligger den smala väg som jag kom cyklande på. Det var lördag, förhållandevis lugnt utom från en tomt där "West end girls" spelades så att det hördes vida kring när jag passerade. Jag mötte några bilar. Jag springer efter, ut på vägen och ropar efter B. Efter några minuter kommer hon tillbaka och springer in på tomten igen. Innan jag har hunnit se till att hon kommer inomhus har hon sprungit ut ur trädgården i en annan riktning. Jag försöker springa efter och ropa, men hör till sist henne inte längre. Panik. Jag ringer A. A svarar inte. A ringer tillbaka. Jag råkar trycka bort henne. Jag ringer A igen. Direkt till telefonsvararen. Så ringer A och vi får kontakt. A skrattar: "Vi har en hund med oss". B hade sprungit in på en granntomt och där blivit omhändertagen av grannen. När A och K kom cyklande från middagen så passerade de grannen och fick sin B tillbaka. Ingen är gladare än jag. Det hade inte känts okej att komma som gäst och orsaka en borderterriers frånfälle. Till saken hör att B inte har något trafiksinne och dessutom råkat ut för en trafikolycka tidigare.
Under hundpaniken har jag inte hunnit laga någon mat. A ställer sig och gör det. Färsk pasta med en fin italiensk skinka, grädde och parmesan. Ett glas rioja till det. Vi pratar till midnatt. Jag blir inkvarterad i det andra torpet på tomten och somnar i förordet till en Stagneliusantologi.
Conde de Valdemar, Crianza 12659.
16 augusti 2012
2012:29 Den 14/7 pt 2
En norsk ensamcyklare var den enda tvåhjulsturist förutom jag som rullade ombord på MS Solsund som färjan mellan Oskarshamn och Byxelkrok heter. Vi nickade mot varandra. Jag tror att det är så vi cyklister gör, för att markera ett slags samhörighet. Om vi inte möts på vägen. Då vinkar vi. Kanske.
Det regnade när färjan lade ut så nästan alla passagerare trängdes i samma lokal på övre däck. Förutom människor var där även ett par hundar, bland annat en spets som kunde yla så att det lät som ett utdraget "ja". En mamma hade tre barn som inte gjorde som hon sade. Hon försökte därför att skrika så att de skulle lyda. Och så pratades det. Trots det lyckades jag sova sittande vid ett bord där även ett ungt par med en bebis satt. Drygt två timmar tog resan. Ett lätt dis rådde när jag började cykla från Byxelkrok. På Öland finns en i båda bemärkelser utmärkt cykelled som i norr passerar genom ett naturreservat. Det var kalksten, färister och så befann jag mig inne i en tallskog uppe på en klint. Därinne i skogen var det nästan tyst. Jag blev stående, blickande ut mot vattnet. Där ligger Blå Jungfrun. I vattenglittret. Molnslöjor på himlen, lätt sol. Och så det tysta. Frid är ett ord som jag sällan använder eftersom jag så sällan upplever den. Här fanns den i alla fall. Då.
Efter en timme fortsatte jag så att cykla. På skogsstigar och mindre vägar. Sedan var jag ute på asfalterat underlag igen. Slutmålet för dagens tur var Kolstad utanför Borgholm. En god vän har - tillsammans med sina syskon - ett torp där. Återkommer till det.
Det regnade när färjan lade ut så nästan alla passagerare trängdes i samma lokal på övre däck. Förutom människor var där även ett par hundar, bland annat en spets som kunde yla så att det lät som ett utdraget "ja". En mamma hade tre barn som inte gjorde som hon sade. Hon försökte därför att skrika så att de skulle lyda. Och så pratades det. Trots det lyckades jag sova sittande vid ett bord där även ett ungt par med en bebis satt. Drygt två timmar tog resan. Ett lätt dis rådde när jag började cykla från Byxelkrok. På Öland finns en i båda bemärkelser utmärkt cykelled som i norr passerar genom ett naturreservat. Det var kalksten, färister och så befann jag mig inne i en tallskog uppe på en klint. Därinne i skogen var det nästan tyst. Jag blev stående, blickande ut mot vattnet. Där ligger Blå Jungfrun. I vattenglittret. Molnslöjor på himlen, lätt sol. Och så det tysta. Frid är ett ord som jag sällan använder eftersom jag så sällan upplever den. Här fanns den i alla fall. Då.
 |
| Blå Jungfrun, digitalt |
 |
| Blå Jungfrun, analogt |
29 juli 2012
2012:28 Den 14/7 pt 1
Jag var på Gotland några dygn. Cyklade inte så mycket men åt, drack och umgicks desto mer med P, M och deras sexåring. Gjorde kortare utflykter. Joggade. Var i Brucebo naturreservat och såg orkidéer. Gick från huset in till Visby genom nämnda reservat på fredagen.
Jag, P och en kollega med sambo gick ut senare samma kväll. Efter öl och fördrink åt vi på Gamla Masters. Sparris från Lärbro, lamm, sancerres och crôzes-hermitage. Jordgubbar. Lammet var i mitt tycke för blodigt, jordärtsskockorna lite för hårda men annars var det bra.
Efter middagen gick vi vidare. Tog taxi hem.
Steg upp vid femtiden på lördagen och cyklade till hamnen. Kyligare i luften nu, lågtrycket hade lagt sig över ön och regnet väntade på att få falla.
Sov i omgångar ombord på båten. Det visades en komedi på några små skärmar som hängde i salongen. Jag hade inga hörlurar men förstod ändå rätt bra vad den handlade om. Och kände mig plötsligt oändligt gammal.
Båten angjorde ett regnigare Oskarshamn än det jag hade lämnat knappt fem dygn tidigare. Jag cyklade in mot stan. Mina ärenden var tre: laddare, vin och lunch.
Det första ärendet gick snabbt, det andra fick jag göra två gånger då jag tappade den första flaskan gewurztraminer som jag köpt i gatan. Lunchen, fish'n'chips, åt jag på en restaurang nere i hamnen. Samtidigt som jag åt pågick ett jönsigt båtmotorsportevent på vattnet. Klockan 14 gick den gamla färjan mot Byxelkrok.
Bilden: sparris från Lärbro.
Jag, P och en kollega med sambo gick ut senare samma kväll. Efter öl och fördrink åt vi på Gamla Masters. Sparris från Lärbro, lamm, sancerres och crôzes-hermitage. Jordgubbar. Lammet var i mitt tycke för blodigt, jordärtsskockorna lite för hårda men annars var det bra.
Efter middagen gick vi vidare. Tog taxi hem.
Steg upp vid femtiden på lördagen och cyklade till hamnen. Kyligare i luften nu, lågtrycket hade lagt sig över ön och regnet väntade på att få falla.
Sov i omgångar ombord på båten. Det visades en komedi på några små skärmar som hängde i salongen. Jag hade inga hörlurar men förstod ändå rätt bra vad den handlade om. Och kände mig plötsligt oändligt gammal.
Båten angjorde ett regnigare Oskarshamn än det jag hade lämnat knappt fem dygn tidigare. Jag cyklade in mot stan. Mina ärenden var tre: laddare, vin och lunch.
Bilden: sparris från Lärbro.
2012:27 Den nionde juli del två
När jag delar upp en dag på två inlägg skulle det kunna verka som att jag hade något särskilt att berätta som krävde denna uppdelning. Det har jag väl kanske inte.
Det cykelvänliga vädret; sol och vind i ryggen var med mig mellan Mariannelund och Vimmerby. Jag passerades av lastbilar och långtradare; det suckande ljudet när stora fordon växlar ner bakom mig i uppförsbackar är ibland en tydligare signal än sjäva motorbullret om att jag är på väg att bli omkörd och därför bör vara extra uppmärksam.
I år har jag dessutom en liten backspegel på det vänstra styrhandtaget som jag med jämna mellanrum tittar i. Ska dock påpekas att förare av såväl stora som små fordon kör bra och håller stort avstånd när de passerar.
"Hör av dig om du har vägarna förbi Rumskulla" hade en bekant skrivit på Facebook när jag uppdaterade från Ydregården. Jag passerade en avtagsväg mot orten men bedömde att det var en för lång omväg. Det får bli en annan gång.
Jag såg också en skylt mot Katthult, att jag befann mig i Emil-land blev inte minst tydligt av de skyltar som gör reklam för Astrid Lindgren-land. Några dagar senare hör jag på radion att en företrädare för anläggningen är kritisk till SMHI:s klassning av regnovädret eftersom den skrämt bort potentiella besökare.
Vägen hade i långa sträckor varit backig men blev flackare när jag närmade mig utkanten av Vimmerby. Jag passerade en till synes toppmodern anläggning för ett stort svenskt mejeribolag innan jag tog av till vänster mot centrum.
Det var hög tid för lunch. Jag parkerade på torget och åt en god sprödbakad torsk med potatissallad och remouladsås på en uteservering där personalen var vänlig och glad. Det var varmt, jag drack flera glas vatten och bad om extra salt till maten. I Vimmerby köpte jag också en laddare till min telefon, jag hade glömt en i Tranåstrakten. Det skulle, hade jag sett, finnas en affär med originalladdare i Flanaden - Oskarshamns shoppinggata som blev känd för Sverige när den från staden yvige, dåvarande partiledaren för socialdemokraterna, Håkan Juholt, valde att förlägga presskonferensen om sin avgång i gallerian där tidigare i år. Om jag skulle hinna fram till Oskarshamn innan butikerna stängde var osäkert varför jag alltså köpte min förhållandevis billiga laddare från en annan leverantör än den som tillverkat telefonen, i Vimmerby.
Det var 67 km från Vimmerby till Döderhultsvik som Oskarshamn hette innan orten fick stadsrättigheter 1856. Vägen som jag valde gick över en lten ort som heter Kristdala. Några av mina anekdotiska, högst subjektiva men inte särskilt originella intryck av den svenska landsbygden utanför allfarvägarna är följande:
• Hus står tomma, fastigheter förfaller och/eller är till salu.
* Lanthandeln har slagit igen (stämde dock inte på Kristdala där det fanns två stycken).
* Det kan finnas pizzeria/kebab/korvkiosk men den här delen av Sverige är inte "det nya matlandet"
* Medelåldern är hög, de unga flyttar från orten
* De unga som inte har flyttat från orten är ofta överviktiga OCH rökare
* Där befolkningen är liten tror jag att det blir särskilt tydligt att alla inte är "etniskt födda svenskar"
I Kristdala fanns ett hus där det serverades kaffe och våfflor och såldes, förutom teer och honung, diverse - med risk för att låta föraktfull - krimskrams. Jag hade inga kontanter, det gick inte att betala med kort men den lokala handlaren kunde ta emot betalning med kort på valfritt belopp varvid jag skulle få växel i kontanter fick jag veta. Jag handlade en ciderliknande dryck i en av butikerna men hoppade över kontantmanövern och cyklade istället, efter att ha sittande på en bänk utanför butiken druckit upp blasket, de återstående milen till kärnkrafts och hamnstaden.
Jag kom fram vid sjutiden, letade upp färjeterminalen där jag köpte biljett för kvällsturen mot Visby och laddade telefonen.
I närheten av stationen fanns en pizzeria där jag köpte en falafel som var ovanligt god vilket jag berättade för personen som serverat. Hemligheten: kocken bakar brödet färskt till varje portion. Eftersom jag satt utomhus såg jag också järnvägen där det går småländska lokaltåg som inte tillåter cyklar ombord.
Vid halv nio ställde jag mig i kön för att cykla ombord på båten. Förutom mig var det bara en tysktalande kvinna och hennes dotter som cyklade ombord. Annars var där några MC-förare, resten bilister.
Jag kom till Visby strax efter midnatt. Den första sträckan var längs vattnet innanför ringmuren. Såg enstaka nattsläntrare. Sedan upp på vägen mot Kapellshamn. Rak, flack cykelbana nästan hela vägen förutom ett par kilometer där den är under ombyggnad. Kom fram till P och M vid ett-tiden.
Det cykelvänliga vädret; sol och vind i ryggen var med mig mellan Mariannelund och Vimmerby. Jag passerades av lastbilar och långtradare; det suckande ljudet när stora fordon växlar ner bakom mig i uppförsbackar är ibland en tydligare signal än sjäva motorbullret om att jag är på väg att bli omkörd och därför bör vara extra uppmärksam.
I år har jag dessutom en liten backspegel på det vänstra styrhandtaget som jag med jämna mellanrum tittar i. Ska dock påpekas att förare av såväl stora som små fordon kör bra och håller stort avstånd när de passerar.
"Hör av dig om du har vägarna förbi Rumskulla" hade en bekant skrivit på Facebook när jag uppdaterade från Ydregården. Jag passerade en avtagsväg mot orten men bedömde att det var en för lång omväg. Det får bli en annan gång.
Jag såg också en skylt mot Katthult, att jag befann mig i Emil-land blev inte minst tydligt av de skyltar som gör reklam för Astrid Lindgren-land. Några dagar senare hör jag på radion att en företrädare för anläggningen är kritisk till SMHI:s klassning av regnovädret eftersom den skrämt bort potentiella besökare.
Vägen hade i långa sträckor varit backig men blev flackare när jag närmade mig utkanten av Vimmerby. Jag passerade en till synes toppmodern anläggning för ett stort svenskt mejeribolag innan jag tog av till vänster mot centrum.
Det var hög tid för lunch. Jag parkerade på torget och åt en god sprödbakad torsk med potatissallad och remouladsås på en uteservering där personalen var vänlig och glad. Det var varmt, jag drack flera glas vatten och bad om extra salt till maten. I Vimmerby köpte jag också en laddare till min telefon, jag hade glömt en i Tranåstrakten. Det skulle, hade jag sett, finnas en affär med originalladdare i Flanaden - Oskarshamns shoppinggata som blev känd för Sverige när den från staden yvige, dåvarande partiledaren för socialdemokraterna, Håkan Juholt, valde att förlägga presskonferensen om sin avgång i gallerian där tidigare i år. Om jag skulle hinna fram till Oskarshamn innan butikerna stängde var osäkert varför jag alltså köpte min förhållandevis billiga laddare från en annan leverantör än den som tillverkat telefonen, i Vimmerby.
Det var 67 km från Vimmerby till Döderhultsvik som Oskarshamn hette innan orten fick stadsrättigheter 1856. Vägen som jag valde gick över en lten ort som heter Kristdala. Några av mina anekdotiska, högst subjektiva men inte särskilt originella intryck av den svenska landsbygden utanför allfarvägarna är följande:
• Hus står tomma, fastigheter förfaller och/eller är till salu.
* Lanthandeln har slagit igen (stämde dock inte på Kristdala där det fanns två stycken).
* Det kan finnas pizzeria/kebab/korvkiosk men den här delen av Sverige är inte "det nya matlandet"
* Medelåldern är hög, de unga flyttar från orten
* De unga som inte har flyttat från orten är ofta överviktiga OCH rökare
* Där befolkningen är liten tror jag att det blir särskilt tydligt att alla inte är "etniskt födda svenskar"
I Kristdala fanns ett hus där det serverades kaffe och våfflor och såldes, förutom teer och honung, diverse - med risk för att låta föraktfull - krimskrams. Jag hade inga kontanter, det gick inte att betala med kort men den lokala handlaren kunde ta emot betalning med kort på valfritt belopp varvid jag skulle få växel i kontanter fick jag veta. Jag handlade en ciderliknande dryck i en av butikerna men hoppade över kontantmanövern och cyklade istället, efter att ha sittande på en bänk utanför butiken druckit upp blasket, de återstående milen till kärnkrafts och hamnstaden.
Jag kom fram vid sjutiden, letade upp färjeterminalen där jag köpte biljett för kvällsturen mot Visby och laddade telefonen.
I närheten av stationen fanns en pizzeria där jag köpte en falafel som var ovanligt god vilket jag berättade för personen som serverat. Hemligheten: kocken bakar brödet färskt till varje portion. Eftersom jag satt utomhus såg jag också järnvägen där det går småländska lokaltåg som inte tillåter cyklar ombord.
Vid halv nio ställde jag mig i kön för att cykla ombord på båten. Förutom mig var det bara en tysktalande kvinna och hennes dotter som cyklade ombord. Annars var där några MC-förare, resten bilister.
 |
| S:t Olofsholm, Gotland |
28 juli 2012
2012:26 Den nionde juli del ett
Dagen efter störtfloden i Småland hörde jag på radion att man skulle undvika vägarna mellan Mariannelund och Lönneberga eftersom Emån hade fortsatt att stiga. Däremot var vägen mellan Mariannelund och Vimmerby framkomlig. Slutmålet för den här dagens cyklande skulle vara Gotland via Oskarshamn. Att cykla över Vimmerby innebär en omväg jämfört med att ta sig genom Lönneberga men eftersom det rörde sig om ett par mil bedömde jag det som genomförbart.
Jag hade blivit rekommenderad att ta vägen över Svinhult mot Ingatorp. Det är en liten men asfalterad väg som går genom barrskog, hagmarker och lundar, en väg där det ligger små, i cyklistens av sommarfägring färgade blick, idylliska bondgårdar, en sträcka med stora höjdskillnader vilket innebär många uppförsbackar men också den längsta nedförsbacken på den här resan. Söder om Svinhult kommer jag upp i drygt 50 km i timmen. Vädret är klart och soligt, trafiken nästan obefintlig. Under de här förhållandena är cyklingen ren njutning. Jag stannar i Ingatorp och tar en kopp kaffe på bordet utanför kiosken/biljettombudet/posten. En man i lantarbetarkläder kommer cyklande. På pakethållaren har han en kasse med grönsaker. "Kommer du från Mariannelund?" frågar han mig. "Nej Österbymo." svarar jag. "Vet du om man kan cykla till Mariannelund, jag är på väg dit?" "Ja, men man kan inte cykla till Lönneberga eller Silverdalen, där är det fortfarande översvämning".
"Vad ska jag till Lönneberga och göra, där har jag aldrig varit och det lär ju inte bo något trevligt folk där" skrattar mannen och går in i butiken. Efter en stund kommer han ut. Han har fått bekräftat av föreståndaren att vägen till Mariannelund är okej.
Han sätter sig på cykeln och pedalar iväg i riktning mot orten som är känd från Astrid Lindgrens Emil-böcker. Tio minuter senare passerar jag honom på den allt annat än cykelidealiska väg 40.
I Mariannelund ser jag att det har regnat. Det står stora rankbilar vid en å som jag passerar. Troligen har de använts för att pumpa bort vatten föregående dag. Vattennivån i ån är hög. Jag tar en bild och lägger upp på Facebook. Trots att jag är lite småhungrig så bestämmer jag mig för att vänta med lunch till Vimmerby dit det är drygt två mil.
Jag hade blivit rekommenderad att ta vägen över Svinhult mot Ingatorp. Det är en liten men asfalterad väg som går genom barrskog, hagmarker och lundar, en väg där det ligger små, i cyklistens av sommarfägring färgade blick, idylliska bondgårdar, en sträcka med stora höjdskillnader vilket innebär många uppförsbackar men också den längsta nedförsbacken på den här resan. Söder om Svinhult kommer jag upp i drygt 50 km i timmen. Vädret är klart och soligt, trafiken nästan obefintlig. Under de här förhållandena är cyklingen ren njutning. Jag stannar i Ingatorp och tar en kopp kaffe på bordet utanför kiosken/biljettombudet/posten. En man i lantarbetarkläder kommer cyklande. På pakethållaren har han en kasse med grönsaker. "Kommer du från Mariannelund?" frågar han mig. "Nej Österbymo." svarar jag. "Vet du om man kan cykla till Mariannelund, jag är på väg dit?" "Ja, men man kan inte cykla till Lönneberga eller Silverdalen, där är det fortfarande översvämning".
"Vad ska jag till Lönneberga och göra, där har jag aldrig varit och det lär ju inte bo något trevligt folk där" skrattar mannen och går in i butiken. Efter en stund kommer han ut. Han har fått bekräftat av föreståndaren att vägen till Mariannelund är okej.
Han sätter sig på cykeln och pedalar iväg i riktning mot orten som är känd från Astrid Lindgrens Emil-böcker. Tio minuter senare passerar jag honom på den allt annat än cykelidealiska väg 40.
I Mariannelund ser jag att det har regnat. Det står stora rankbilar vid en å som jag passerar. Troligen har de använts för att pumpa bort vatten föregående dag. Vattennivån i ån är hög. Jag tar en bild och lägger upp på Facebook. Trots att jag är lite småhungrig så bestämmer jag mig för att vänta med lunch till Vimmerby dit det är drygt två mil.
2012:25 Åttonde juli
Den här söndagen skulle jag ha cyklat till Mariannelund men där hade den ymniga nederbörden fått SMHI att tala om "naturkatastrof". Även i Sommentrakten hällde det. Fram emot eftermiddagen, när det började spricka upp, begav jag mig. Jag stannade i Österbymo och tog in på ett vandrarhem, Ydregården, som tidigare drivits i STF:s regi. En glad receptionist , kanske från Thailand, skrev in mig. Några tyskar, en svensk familj, ett par pensionärspar och en estniskskyltad minibuss med rökande och fotbollsspelande rysktalande tonårskillar bland gästerna. Det blev kvällsol, jag åt schnitzel på uteserveringen och gick sedan upp på loftet som utgjorde mitt nattkvarter. Spindelväv och fluglämningar i fönsterrutorna kanske är ett tecken på att det sällan är fullbelagt. Fortsatte läsa Hornby.
37 km.
 |
| Nattkvarter i Österbymo |
2012:24 Onsdag den fjärde juli
Det var krångligare att hitta ut ur Norrköping än jag hade väntat mig. Tids nog gick det, på små landsvägar bort från den tungt trafikerade E4:an. Sol den här dagen också. Elvakaffe i Norsholm, vid kanalslussen. Våfflorna välgräddade. Trampade i utkanten av Kimstad som jag minns från 90-talet i rapporter om främlingsfientlighet. Såg stationen där Östgötatrafikens tåg - som inte tillåter cyklar ombord - stannar. Passerade under E4:an igen, började lyssna på Ulf Ellerviks sommarprat, inledningsvis intressant om Upplysningens tankar om vetenskap och konst som uttryck för samma vilja till utforskande. Bra musik också: Björk, Tom Waits och Anthony and the Johnsons. Det är möjligt att programmet i övrigt höll samma kvalitet, det vet jag inte. Några kilometer norr om infarten till Linköping stannade jag för att fotografera en vacker ladugårdsbyggnad med min Yashica Electro 35 CC och fortsatte sedan inte att lyssna på programmet.
Var framme i Linköping vid 13. Åt lunch på Ghinghis (sic), en vietnamesisk restaurang där jag kunde ha uppsikt över Gertrud medan jag åt. Sedan cyklade jag till en plats där jag skulle bli hämtad med bil. Låg på en varm gräsmatta och dåsade till några minuter under lövkronorna.
Blev upphämtad och körd några mil söderut och kom fram till Sommen där jag stannade några dygn.
55 km blev det på cykeln.
Var framme i Linköping vid 13. Åt lunch på Ghinghis (sic), en vietnamesisk restaurang där jag kunde ha uppsikt över Gertrud medan jag åt. Sedan cyklade jag till en plats där jag skulle bli hämtad med bil. Låg på en varm gräsmatta och dåsade till några minuter under lövkronorna.
Blev upphämtad och körd några mil söderut och kom fram till Sommen där jag stannade några dygn.
55 km blev det på cykeln.
24 juli 2012
2012:23 Tredje juli
Tisdag 3/7
Dagens destination är Norrköping.
Bråvikens stilla vattenyta i kvällssolen fick mig att tro att ett dopp i denna del av Östersjön nu på morgonen skulle vara något eftersträvansvärt. Vinden har nu fått ytan att vattra sig, jag känner i luften att temperaturen är låg så det är med uppbådande av stor viljestyrka som jag snabbt doppar mig i det gröngrumliga bräckvattnet.
Inkvarteringsfrukosten är väl tilltagen med två ägg perfekt kokta efter mina anvisningar, yoghurt, müsli, hembakt bröd, juice och kaffe.
Jag är den enda gästen och både mannen, hustrun och deras dotter - som egentligen bor i Stockholm och är på besök - pratar med mig medan jag äter. Det bekommer mig inte, tvärtom är jag utåtriktad efter att bara ha umgåtts med mig själv i drygt ett dygn. De föreslår vägval i riktning mot färjan som går från Kvarsebo till norra delen av Vikbolandet. Bland annat rekommenderar de att jag cyklar omvägen genom hamnen i Nävekvarn samt längs vattnet när jag närmar mig Kvarsebo.
Förutom frukosten var den här inkvarteringen bra eftersom delen som man bodde i var rymlig och fräsch, om än lite överbelamrad, samt att jag slapp städa.
Det är molnfritt och omkring 20 grader när jag ger mig av. Sett såhär i efterhand är förhållandena nästan osannolikt bra under denna vädermässigt så labila sommar. Jag tar omvägen via Nävekvarns hamn, fortsätter sedan på den kurviga och av upp- och nerförsbackar välförsedda sträckan som passerar länsgränsen till Östergötlands län mot färjeläget. Det är både löv-, barrblandskog och ren tallskog som jag cyklar genom. Jag har hela tiden med olika avstånd Bråvikens vatten till vänster om mig. Vägen är förhållandevis lågt trafikerad och därför idealisk som cykelväg.
Längs vattnet passerar jag ett nedlagt småbåtsvarv, ett stängt kafé och flera sommarstugetomter. Ner till färjeläget är det backe.
Ute på Bråviken passerar stora lastfartyg. Jag är den enda cyklisten i färjekön, det finns ett par mc-förare, resten av resenärerna är bilburna. Om vägen på norrsidan av Bråviken är backig är den desto plattare på sydsidan som jag tror kallas för Vikbolandet.
Efter ett par mil på den sidan kommer jag fram till Östra Husby där det ligger en korsning med skyltning mot Norrköping som är dagens slutmål. Vid korsningen ligger en kiosk på en parkering full med bilar i olika skick, kanske repareras de här. Det finns bord utanför kiosken, där sitter en man i 70-årsåldern med en tax. Han berättar, när jag dricker mitt elvakaffe och äter bulle vid bordet bredvid, att han cyklade från Vaxholm till Paris på en damcykel i sin ungdom.
En småbarnsmamma ber mig hjälpa till att skruva upp locket till oljetanken under motorhuvuden. Hon säger att hon gärna hade sluppit vara bilberoende.
Jag cyklar de dryga två milen in till Norrköping där jag äter sen lunch hos släktingar som jag också stannar över natten hos. Under eftermiddagen strosar jag i stan och snubblar i en Myrorna-liknande affär över en gammal analog kamera med kultstatus.
På kvällen blir jag bjuden på middag. Vi dricker:
Trio chardonnay pinot gris 2196
Jean Biecher riesling 2009 12284
Asti Cinzano (sött) 7711
50 km
Bilden: Gräs med nyckelpiga, Skeppsvik.
Dagens destination är Norrköping.
Bråvikens stilla vattenyta i kvällssolen fick mig att tro att ett dopp i denna del av Östersjön nu på morgonen skulle vara något eftersträvansvärt. Vinden har nu fått ytan att vattra sig, jag känner i luften att temperaturen är låg så det är med uppbådande av stor viljestyrka som jag snabbt doppar mig i det gröngrumliga bräckvattnet.
Inkvarteringsfrukosten är väl tilltagen med två ägg perfekt kokta efter mina anvisningar, yoghurt, müsli, hembakt bröd, juice och kaffe.
Jag är den enda gästen och både mannen, hustrun och deras dotter - som egentligen bor i Stockholm och är på besök - pratar med mig medan jag äter. Det bekommer mig inte, tvärtom är jag utåtriktad efter att bara ha umgåtts med mig själv i drygt ett dygn. De föreslår vägval i riktning mot färjan som går från Kvarsebo till norra delen av Vikbolandet. Bland annat rekommenderar de att jag cyklar omvägen genom hamnen i Nävekvarn samt längs vattnet när jag närmar mig Kvarsebo.
Förutom frukosten var den här inkvarteringen bra eftersom delen som man bodde i var rymlig och fräsch, om än lite överbelamrad, samt att jag slapp städa.
Det är molnfritt och omkring 20 grader när jag ger mig av. Sett såhär i efterhand är förhållandena nästan osannolikt bra under denna vädermässigt så labila sommar. Jag tar omvägen via Nävekvarns hamn, fortsätter sedan på den kurviga och av upp- och nerförsbackar välförsedda sträckan som passerar länsgränsen till Östergötlands län mot färjeläget. Det är både löv-, barrblandskog och ren tallskog som jag cyklar genom. Jag har hela tiden med olika avstånd Bråvikens vatten till vänster om mig. Vägen är förhållandevis lågt trafikerad och därför idealisk som cykelväg.
Längs vattnet passerar jag ett nedlagt småbåtsvarv, ett stängt kafé och flera sommarstugetomter. Ner till färjeläget är det backe.
Ute på Bråviken passerar stora lastfartyg. Jag är den enda cyklisten i färjekön, det finns ett par mc-förare, resten av resenärerna är bilburna. Om vägen på norrsidan av Bråviken är backig är den desto plattare på sydsidan som jag tror kallas för Vikbolandet.
Efter ett par mil på den sidan kommer jag fram till Östra Husby där det ligger en korsning med skyltning mot Norrköping som är dagens slutmål. Vid korsningen ligger en kiosk på en parkering full med bilar i olika skick, kanske repareras de här. Det finns bord utanför kiosken, där sitter en man i 70-årsåldern med en tax. Han berättar, när jag dricker mitt elvakaffe och äter bulle vid bordet bredvid, att han cyklade från Vaxholm till Paris på en damcykel i sin ungdom.
En småbarnsmamma ber mig hjälpa till att skruva upp locket till oljetanken under motorhuvuden. Hon säger att hon gärna hade sluppit vara bilberoende.
Jag cyklar de dryga två milen in till Norrköping där jag äter sen lunch hos släktingar som jag också stannar över natten hos. Under eftermiddagen strosar jag i stan och snubblar i en Myrorna-liknande affär över en gammal analog kamera med kultstatus.
På kvällen blir jag bjuden på middag. Vi dricker:
Trio chardonnay pinot gris 2196
Jean Biecher riesling 2009 12284
Asti Cinzano (sött) 7711
50 km
Bilden: Gräs med nyckelpiga, Skeppsvik.
22 juli 2012
2012:22 Andra juli
Måndag 2/7Jag har bestämt att Nävekvarn på Bråvikens norra sida ska vara dagens slutmål. Enligt kartan ska vägen över Blaxsta vara mer cykelvänlig än den som går rakt mot Nyköping. Det är regntunga skyar över Södermanland när jag vid tiotiden trampar mot Flen på väg 57 som i enlighet med värdfolkets varningar verkligen är olämplig för cykling. Tungt trafikerad, kuperad och utan vägren blir en och en halv mil en spänd upplevelse. Jag cyklar in mot Flens centrum för att hitta ett kafé och hamnar på Resecentrum som är namnet på stationsbyggnaden. Det blir en kopp kaffe och en morotskaka på fiket vars bord pryds av porslinsdjur och plastblommor. På väggarna hänger affischer och tavlor med yviga motiv och bjärta färger. Kort kan man inte betala med, jag har för en gångs skull kontanter. Morotskakan är okej och kaffet smakar som förväntat. Min operatör har dålig täckning i staden varför jag inte kan uppdatera förrän ett par timmar senare. Färden går först rakt söderut på väg 221 mot Vadsbro därefter öster på för att sedan ta in på en småväg via Blaxsta där det finns en vinodling, en restaurant och ett pensionat. När man cyklar med packning blir man svettig. Jag brukar därför, så långt det är möjligt, välja uteplatser på serveringar. Eftersom Blaxsta är ett näringsställe med hög profil där jag inte avser att stanna för natten så passerar jag vingården och tänker att det får bli en annan gång. Mestadels är vägen av god kvalitet men ett par kilometer slingrande och kraftigt kuperad skogsväg av grus avverkar jag också. Det går förvånansvärt bra. Landskapet är omväxlande skog och åkrar. Även ängar och våtmarker syns från vägen. På ett ställe är den cykelväg som cykelledsskyltarna föreslår bara en kort otrafikerad omväg på grus vars sträckning syns från den asfalterade jag befinner mig på. I ett sådant läge finns det inga skäl att välja den.På vägen mellan Blaxsta och Nyköping ser jag endast ett av fik som drivs av en idrottsförening. Jag stannar inte utan fortsätter hela vägen till Nyköping för att först där, när hungern skriker, äta en sen lunch, en pizza, på samma pizzeria som jag besökte 2010. Sedan blir det en kaffe och en rabarberpaj på ett kafé med innergård.Ut ur staden försöker jag följa cykelvägens skyltning mot Nävekvarn. Den är - som de flesta cykelledsskyltningar jag har kommit i kontakt med - nästintill omöjlig att följa varför jag använder telefonen i stället. Färden går på en cykelbana som först följer längs Oxelösundsvägen för att sedan vika av västerut in i ett lövskogsparti och sedan fortsätta på en bilväg mot Nävekvarn. Jag ser bland annat en vacker träkyrka från vägen.Molnen är tjockt grå och vid infarten till Nävekvarn får jag några droppar på mig. Jag kollar adressen till natthärbärget och ser att det är i Skeppsvik som ligger ett par kilometer öster om Nävekvarn. Ett pensionerat par har byggt om eller till garaget med en uthyrningsdel som rymmer en mindre familj. 350 kronor kostar det med frukosten inräknad. Det är ett par hundra meter till samfällighetens badplats som är tom på folk så här dags. Jag går ut på bryggan. Bråviken ligger blank i kvällssolen och jag bestämmer att jag ska bada nästa morgon. Tillbaka på rummet tittar jag på Debatt från Almedalen samt nyheterna innan jag somnar.
15 juli 2012
2012:21 Cykelsemestern börjar
Söndag 1/7 Resandet innebär förväntningar och förberedelser I förberedelserna ingår packandet. Ju fler gånger man har rest, desto enklare borde det vara att packa, kan man tycka. Jag vet inte om jag håller med. Förutom reparationsasken, pumpen och regnkläderna har jag svårt att bestämma mig för vad som ska med. Hur många uppsättningar underkläder, byxor och tröjor/skjortor ska jag egentligen pressa ner i väskorna? Vilka böcker? Hur många kameror? Kommer jag att använda tältet och sovsäcken? Jag skjuter därför alltid upp packandet i det längsta. Först när jag i lördags kväll hade cyklat hem genom ett plötsligt ösregn efter en trevlig kväll på utomhuskrogen Svinet i Gamla Stan med min kinesiskalärare, satte jag igång. Klockan kan ha varit strax efter tio när jag började. Vid ett var jag inte klar men gick trots det till sängs. Jag gick upp vid sex på söndagsmorgonen och slutförde den. Den här gången antecknade jag faktiskt vad som fanns i respektive väska vilket i skrivande stund, dennandra kvällen under turen, visar sig vara en bra idé. Allt går snabbare att hitta. Men jag har likväl packat för mycket.Nåväl, efter att ha burit ner Gertrud - min cykel - på gården, kontrollerat tre gånger att spisen var avstängd, två gånger att jag hade låst och fäst samtliga väskor på Gertrud begav jag mig mot pendeltågsstationen. Ute är det lätt blåsigt med molnbyar som skymmer solen av och till. I år har jag tänkt vara noggrann och hålla koll på exakt var och hur långt jag kör så jag satte på appen Cyclemeter när jag började trampa. Den hade jag ingen glädje av under den första sträckan för GPS-mottagningen var för svag med den följd att avståndet som i verkligheten är ett par kilometer blev drygt fem och inkluderade, på den trippkarta som skapas av appen, en omväg ner i vattnet under Liljeholmsbron.Mellan hemmet och pendeltågsstationen har jag i år hittills cyklat fyra gånger, det här blev den femte. Att ta sig ut ur en hemstaden med hjälp av lokaltrafiken är, förutsatt att man får ta med cykeln, att rekommendera för längre turer. Det är nämligen ofta mer krångel än man kan föreställa sig att hitta rätt väg. Skyltningen av cykelbanorna är ofta bristfällig; slutdestinationer står nästan alltid angivna men när cykelvägen går över i en gata i ett villaområde som längre fram förgrenar sig är det lätt att cykla fel. Sammanhängande skyltning av vägarna skulle därför vara välkommet. Inte sällan tar cyklandet på förorternas och villaområdenas gatnät också lång tid även om man har vägen klar för sig eftersom vägen sällan är rak.Vid Årstaberg håller jag cykeln i rulltrappan vilket går bättre än att ta den i hissen vars brist på utrymme gör att man måste resa cykeln på bakhjulet - något som är tungt när framgaffeln är fullastad.Från Gnesta, som är pendeltågets slutdestination, till första stoppet är det ungefär fyra mil. De första två milen går på den förhållandevis hårt trafikerade vägen till Katrineholm. Sträckan saknar vägren men i Björnlunda finns det cykelväg som sträcker sig en kilometer innan man kommer ut på vägen igen. Där det är skyltat mot Gryts kyrka tar jag av på en liten slingrande väg genom lundar, längs ekhagar och åkrar i ett böljande landskap. Här ligger också ett par större bondgårdar, en av dem med en allé fram till huvudbyggnaden. Jag cyklar längs sjön Dunkern och stannar vid en hög tall i vars topp en fiskgjuse har byggt bo. Den lyfter från boet och cirklar en stund högt över mitt huvud samtidigt som den piper innan den ger sig av.Jag trampar vidare och kommer fram till väg 55 som har en bred vägren på den sträcka som jag ska tillryggalägga. Efter en dryg kilometer på 55:an och någon ytterligare på en skogsväg kommer jag så fram till dagens slutmål som är Pensionatet. Jag tar ett dopp i tjärnen som ligger vid huset, klär om och får sedan en ljuvlig lunch som K har lagat: omelett med stuvning på svart trumpetsvamp, hemfriterade pommes frites, grönsaker från trädgårdslandet och var det rökt lax? Jag minns inte, det har gått två veckor nu. Jag borde ha skrivit tidigare.Efter lunchen sover jag middag. Ute regnar det lätt.Under eftermiddagen tar vi med hjälp av en flora reda på vilka växter som finns på tomtens äng. Även gräs - som jag tycker är väldigt besvärliga - försöker vi oss på. Sedan blir det förhör och rosé i rosenträdgården. Puycheric om jag ska vara noggrann. Till middag blir det rökt makrill med den alltid lika välkomna sommarefterrätten jordgubbar. Hubert Beck Réserve du Chevalier gewurztraminer till fisken. Av efterrättsbären kommer ett par från trädgårdslandet. De är lite mer koncentrerade i smaken än köpebären som för övrigt är väldigt bra.Liksom dagen. Stort tack K och T!46 km.
26 juni 2012
2012:20 Eriks vinbar
2011 ORIGINAL UNWOODED CHENIN BLANC, RAATS
2009 WILD YEAST CHARDONNAY, SPRINGFIELD ESTATE
Och så kvällens husman som måste vara en förlustaffär för krogen:
Kvällens husman 115:-
2009 WILD YEAST CHARDONNAY, SPRINGFIELD ESTATE
Och så kvällens husman som måste vara en förlustaffär för krogen:
Kvällens husman 115:-
10 juni 2012
2012:19 Riket
I slutet av april träffade jag den lärare som jag tog privatlektioner för i Peking under ett och ett halvt år. Vi hade i och för sig träffats några gånger sedan dess. Hon var här i augusti 2009, sedan bodde hon här i fjol och nu bor hon här igen. I fjol blev det bara två gånger. Här och här förresten, hon bor i en sörmländsk småstad men kommer till Stockholm under helgerna för att undervisa. Då, i slutet av april, gick vi till Pelikan och åt gubbröra och fläsklägg. Jag ville att hon skulle äta något typiskt svenskt. Dagen efter for vi ut till Storholmen där M:s familj hyr ett hus under vår och sommar. Jag ville att hon skulle träffa några av mina vänner. Hon påstod att det inte fanns lika vackra platser i hemlandet. M tvivlade.
Igår sågs vi igen. Vi var på Ciao Ciao på Scheelegatan där jag åt linguini putanesca och drack ett glas pinot grigio. Hon åt någon kycklingpasta och drack en mellanöl. Vi gick sedan en promenad genom stan. När vi ses pratar vi mandarin. Hon är bra på engelska och har lärt sig mycket svenska under den här tiden men det är mandarin som gäller när vi ses. Jag lägger emellanåt in engelska ord när jag inte kan eller när jag tillfälligt har glömt. Det är både roligt och ansträngande. Jag undrar ofta hur hon ser på Sverige - ett litet, förhållandevis rent land där gatorna i de mindre städerna är så gott som folktomma på kvällarna, där det inte finns några stora bullriga restauranger och där många människor har en förhållandevis hög levnadsstandard. Skulle hon kunna bosätta sig här?
(Senare på kvällen var jag åter i den vuxna stadsdelen Kungsholmen, den här gången hemma hos advokaten som bjöd på nyazeeländsk riesling.)
Igår sågs vi igen. Vi var på Ciao Ciao på Scheelegatan där jag åt linguini putanesca och drack ett glas pinot grigio. Hon åt någon kycklingpasta och drack en mellanöl. Vi gick sedan en promenad genom stan. När vi ses pratar vi mandarin. Hon är bra på engelska och har lärt sig mycket svenska under den här tiden men det är mandarin som gäller när vi ses. Jag lägger emellanåt in engelska ord när jag inte kan eller när jag tillfälligt har glömt. Det är både roligt och ansträngande. Jag undrar ofta hur hon ser på Sverige - ett litet, förhållandevis rent land där gatorna i de mindre städerna är så gott som folktomma på kvällarna, där det inte finns några stora bullriga restauranger och där många människor har en förhållandevis hög levnadsstandard. Skulle hon kunna bosätta sig här?
(Senare på kvällen var jag åter i den vuxna stadsdelen Kungsholmen, den här gången hemma hos advokaten som bjöd på nyazeeländsk riesling.)
Saint Clair Riesling (nr 6456)
9 juni 2012
2012:18 七岁
Den här bloggen fyller sju år idag, det är ett konstaterande. Jag skriver inte så ofta längre. Mitt alltmer sparsamma bloggande har flera orsaker. Mitt intresse för vin är inte lika starkt som när jag inledde mitt bloggande, andra sociala medier har - på gott och ont - fått större betydelse och jag är inte längre helt anonym. Det sistnämnda har den konsekvensen att jag inte längre känner mig fri i mitt skrivande. Jag måste helt enkelt ta hänsyn till fler omständigheter nu än tidigare. Att nätet inte kan ersätta umgänge away from keyboard är för mig relevant i så måtto att jag fortfarande behöver platsen mellan skål och vägg. Där jag tillsammans med de som jag gillar tillåts vara osaklig, svepande och kategorisk. Jag tycks nämligen ha det behovet. Vilka frustrationer och aggressionshämningar det kan bero på kan jag roa mig med att fundera över. Det är inte lika intressant för dig, käre läsare.
Jag har flera gånger övervägt att sluta blogga men det kommer troligen inte att ske. Om jag upplever något som måste delas med fler än 140 tecken eller med hjälp av en statusrad i det där nyligen börsnoterade bolagets buggiga medium så är bloggen bra att ha. Men jag kommer bara skriva när jag vill. Och det kommer inte alltid handla om vin. Det blir bäst så.
David Bowie – Seven
Jag har flera gånger övervägt att sluta blogga men det kommer troligen inte att ske. Om jag upplever något som måste delas med fler än 140 tecken eller med hjälp av en statusrad i det där nyligen börsnoterade bolagets buggiga medium så är bloggen bra att ha. Men jag kommer bara skriva när jag vill. Och det kommer inte alltid handla om vin. Det blir bäst så.
David Bowie – Seven
8 maj 2012
2012:17 Dryckesgiganten bryter med Satan
Här i Sverige har intresset för hur "tankesmedjan" Heartland Institute försöker påverka opinionen i USA (och Kanada) att tvivla på mänskligt orsakade klimatförändringar varit svalt. Tidigare i år avslöjades interna PM med strategier för hur undervisningen i amerikanska skolor skulle förändras i en "klimatskeptisk" riktning. Den senaste kampanjen gick ut på att likställa klimataktivister med Una-bombaren, Usama Bin Laden och andra terrorister. Bland annat till följd av denna drar sig nu alltfler stora företag ur samarbetet med institutet. Senast är det brittiska dryckeskoncernen Diageo.
http://www.desmogblog.com/
Vin, med inte helt okända varumärken som Dom Perignon och Moët & Chandon utgör för övrigt 6% av Diageos omsättning.
http://www.desmogblog.com/
Vin, med inte helt okända varumärken som Dom Perignon och Moët & Chandon utgör för övrigt 6% av Diageos omsättning.
25 april 2012
2012:16 Väldigt långt från Sverige
Skriver jag detta. I Istanbul, närmare bestämt. Nu är det försommar här, de ceriserosa judasträden står i blom och temperaturen är som den alltid borde vara. Jag har druckit en hygglig chardonnay och en mindre hygglig viting av okänd druvsort. Annars har jag mest använt tiden till att umgås med nära som flyttade hit i fjol.
Innan jag skulle flyga hit satt jag på Arlanda i en så kallad lounge där jag fick ett nummer av Newsweek. I slutet av den finns en krönika om "naturliga" viner. Jag har använt de där citationstecknen dels för att jag inte har gillat beteckningen, dels för att jag inte har tyckt om vinerna i nio fall av tio. Dessutom har jag förknippat dem med biodynamism och annat mumbo jumbo.
Efter att ha läst den där krönikan kanske jag är beredd att se lite mildare på fenomenet. Avgör själva.
Innan jag skulle flyga hit satt jag på Arlanda i en så kallad lounge där jag fick ett nummer av Newsweek. I slutet av den finns en krönika om "naturliga" viner. Jag har använt de där citationstecknen dels för att jag inte har gillat beteckningen, dels för att jag inte har tyckt om vinerna i nio fall av tio. Dessutom har jag förknippat dem med biodynamism och annat mumbo jumbo.
Efter att ha läst den där krönikan kanske jag är beredd att se lite mildare på fenomenet. Avgör själva.
2 april 2012
2012:15 Väldigt trevligt på Mistral
Vinet på bilden är från min favoritappellation, Savennières. Han som står i bakgrunden är Robin Eriksson som är den krogkritiker jag har mest behållning av att läsa. Nu jobbar han sedan en tid på Mistral i Enskede.
Där kunde man hänga från 15 klockan igår och äta rätter samt dricka vin till i sammanhanget överkomliga priser. Maten är säsongsanpassad, naturnära och överraskande. Vinerna vildvuxna. Det på bilden fantastiskt med aningen botrytiserade och honungslika toner. Trevligt på det hela taget tyckte jag som hängde där med Kristofer från fyra till nio. Under tiden som vi gick från kroglagrad Järnagetost, lammbog, lardo över gravat rådjur och långbakade rödbetor till glass med sellerimjölk och granskottsolja kom och gick gamla och nya bekantskaper.
Gör det du också, alltså häng på Mistral när tillfälle ges!
Just det, Patrik stannade till där i söndagsjoggen också.
2004 Nicolas Joly "Roche Aux Moines Clos de la Bergerie" Savennieres
28 mars 2012
2012:14 Välbehag
Kan man erfara på många sätt. Ett är att springa en mil i ett Frescati som värms av en försiktig marssol. Och sedan njuta av endorfinerna som tycks finnas kvar i kroppen resten av dagen. Så var det i söndags. Då träffade jag också A som jag senast såg på en fest i Herrängen i fjol. Det var också trevligt. Vi åt på La Casa vid Hornstull. Drack glasvin som var generöst och lite syltigt. Brydde mig inte om att kolla vad det hette. Det gick bra ändå.
22 mars 2012
19 mars 2012
2012:12 Välförsett
För drygt tio år sedan blev jag allvarligt intresserad av vin, några år senare även av Kina. Om kinesiska viner bloggade jag lite när jag bodde i landet mellan 2007 och 2009. Jag var även med om några fantastiska provningar i Beijing, tack vare en vän som jag inte har hört av på länge. De gällde importerade viner i nio fall av tio. Undantaget skulle vara festen där Grace Vineyards' Symphony släpptes. Och det fantastiska med den var sällskapet liksom värdinnan. Nåvä, nu snubblade jag över en ganska spretig artikel i China Digital Times - en nyhetssajt utanför landet där det skrivs om Kina - om allt från vinerna som serveras under de officiella middagarna i Vita Huset till förfalskningade Château Lafite-flaskor i Folkrepubliken. För en gångs skull möttes mina intressen alltså. Ni kan läsa mer här om ni vill.
Annars har jag druckit fina monastrell-baserade rödingar från sydöstra Spanien och chabliser och bourgogner från Faiveley sedan jag skrev sist. Båda i Munskänkarnas regi. Ja, jag vet att chablis ingår i Bourgogne men hade jag bara skrivit bourgogner hade ni kanske inte vetat det. En fin beaujolais var med bland de röda från den provningen också.
Annars har jag druckit fina monastrell-baserade rödingar från sydöstra Spanien och chabliser och bourgogner från Faiveley sedan jag skrev sist. Båda i Munskänkarnas regi. Ja, jag vet att chablis ingår i Bourgogne men hade jag bara skrivit bourgogner hade ni kanske inte vetat det. En fin beaujolais var med bland de röda från den provningen också.
22 februari 2012
2012:11 Väldigt länge sedan
Fulvinerna finns snart inte längre. När Vino Tinto försvann för sex år sedan skrev jag lite om mina erfarenheter av det. Nu är Parador på väg bort. Jag har inget minne av det, vet inte ens om jag har druckit det. Mikael Mölstad, däremot, har det och han skriver här.
Förra veckan provade jag chianti classico med Munskänkarna. Chianti Classico är årets vinort och du som har läst mig vet att det var där för elva år sedan som mitt vinintresse föddes. Den oskuldsfulla tiden som följde efter den resan, då jag försökte förkovra mig i allt som handlar om vin, kan jag sakna. Då jag fortfarande kunde känna nyfikenhet inför en chilensk carmenère eller en uruguyansk tannat. Det var tider!
Nu är jag så feg att det mest blir franskt, tyskt, spanskt och inte minst italienskt när jag handlar. Kärleken till chianti classico består. Kärleken till distriktet i allmänhet och välgjorda viner som
Castello di Brolio (nr 71064) i synnerhet. Det var för övrigt vinet som de flesta korade till sin favorit förra onsdagen. Dessvärre hade det redan tagit slut på bolaget.
Min tilltagande grinighet och alltmer uppenbara brist på humor har gjort att jag inte tycker att det finns något försvarbart med skräp-plånk. Nej, bra ska det vara och då får det gärna kosta. Annars får det vara.
Förra veckan provade jag chianti classico med Munskänkarna. Chianti Classico är årets vinort och du som har läst mig vet att det var där för elva år sedan som mitt vinintresse föddes. Den oskuldsfulla tiden som följde efter den resan, då jag försökte förkovra mig i allt som handlar om vin, kan jag sakna. Då jag fortfarande kunde känna nyfikenhet inför en chilensk carmenère eller en uruguyansk tannat. Det var tider!
Nu är jag så feg att det mest blir franskt, tyskt, spanskt och inte minst italienskt när jag handlar. Kärleken till chianti classico består. Kärleken till distriktet i allmänhet och välgjorda viner som
Castello di Brolio (nr 71064) i synnerhet. Det var för övrigt vinet som de flesta korade till sin favorit förra onsdagen. Dessvärre hade det redan tagit slut på bolaget.
15 februari 2012
2012:10 Väldigt långt borta
Ibland kallas det för DDR-Sverige. (Av idioter*). Samhället för ungefär 30 år sedan för att försöka ringa in det. En tid då det offentliga rummet inte var så gott som tapetserat med budskap om något som skulle köpas eller tittas på. En annan tid helt enkelt. Det var också en tid med överkokt potatis och brunsås, dåliga viner och undermålig service i miljöer där man skulle konsumera. Jag längtar inte tillbaka dit. Men jag kan sakna lunken som rådde, eller som jag inbillar mig rådde rättare sagt. Jag var ju barn, det var andra som slet för mig.
Det visas film i min bostadsrättsförening, det är gratis och sker en gång i månaden. Det serveras öl, vin och snacks i en provisorisk bar under filmvisningen. Igår visades först en nordkoreansk monsterfilm, sedan Madame och Little Boy av Magnus Bärtås. Den senare handlar om regissören av nämnda monsterfilm, Choi Eun-Hee, en sydkoreansk skådespelerska och regissör som kidnappades av nordkoreaner i Hong-Kong 1978.
Efter filmen följde en samtalsstund med Bärtås och en kärnvapenexpert som också var inbjuden. Personer i publiken som arbetar för Röda Korset i Nordkorea hade synpunkter, mestadels positiva, och ställde frågor. Även andra brf-medlemmar pratade. Det kändes så befriande okommersiellt, hela tillställningen. Nästan som det kunde kännas i de goda stundernas 70-talssverige.
Mauro Primitivo (nr 32364)
Det visas film i min bostadsrättsförening, det är gratis och sker en gång i månaden. Det serveras öl, vin och snacks i en provisorisk bar under filmvisningen. Igår visades först en nordkoreansk monsterfilm, sedan Madame och Little Boy av Magnus Bärtås. Den senare handlar om regissören av nämnda monsterfilm, Choi Eun-Hee, en sydkoreansk skådespelerska och regissör som kidnappades av nordkoreaner i Hong-Kong 1978.
Efter filmen följde en samtalsstund med Bärtås och en kärnvapenexpert som också var inbjuden. Personer i publiken som arbetar för Röda Korset i Nordkorea hade synpunkter, mestadels positiva, och ställde frågor. Även andra brf-medlemmar pratade. Det kändes så befriande okommersiellt, hela tillställningen. Nästan som det kunde kännas i de goda stundernas 70-talssverige.
Filmen då? Både poetisk och lite pretto, den kallas också för essä. Men Nordkorea upphör aldrig att fascinera mig så den var på det hela taget intressant.
Jag köpte två glas bib-Mauro i baren. Någon stal mitt första glas när jag druckit knappt halva. Märkligt.
Mauro Primitivo (nr 32364)
*Idioter för att Sverige är och var en demokrati, DDR en totalitär stat.
7 februari 2012
2012:9 Välsmakarna
Igår hade Munskänkarnas Stockholmssektion en smaktypsprovning. Det var alltså en provning med utgångspunkt från vilka smaktyper som finns; supersmakare, smakare och ickesmakare. Om det skulle jag kunna skriva lite mer egentligen men hinner inte nu i skarven mellan skrivbordslunchen och resten av arbetsdagen.
Vi provade fyra vita och fyra röda blint samtidigt som vi höll för näsan och utan att titta närmare på dem. Det senare för att vi inte skulle börja gissa. Kvar blir intrycken som syran, sötman, beskan och tanninerna ger. Någon sälta pratade vi inte om. Jag är känslig för alkohol och känner lätt när den halten är lite högre. Vilket den var i en rhônsk viognier som också utmärktes av låg syra och hög beska. De andra vita var en halvtorr riesling från mosel, en eko-chablis och Breuers Sauvage. De röda var en finbeaujolais, en bordeaux, en zinfandel och en nebbiolo. Några intryck: den totala avsaknaden av sötma hos chablisen var frapperande, kombinationen av hög syra och grova tanniner hos nebbiolon - i min mun - brutal, halvtorrheten hos den första rieslingen behaglig, syran hos den andra hård. Alkoholen i rhônevinet påtaglig.
När vi senare fick dofta på vinerna blev intrycken annorlunda. Jag lyckades då pricka att ett var från Bordeaux, dock utan att sätta rätt strand, och att ett var baserat på nebbiolo. När prövningsledaren, Birgitta Dalenstam Lindgren, frågade varför jag trodde det senare, alltså innan jag fick det bekräftat, svarade jag:
"För att jag känner igen den här kombinationen av hög syra, förhållandevis hög alkohol och obehagliga tanniner som hittills aldrig har lyckats övertyga mig."
Château Labadie är för övrigt en bra bordeaux som jag borde dricka oftare.
Jag borde ha tagit upp, men glömde, frågan om hur man upplever äppelsyra jämfört med mjölkdito.
Zinfandeln vann en vinprovning som jag höll i för femton år sedan. Smaken förändras, igår tyckte jag att den var ointressant.
Halvtorr riesling ska man inte se ner på.
Jag är smakare vilket jag visste sedan tidigare.
Zinfandeln vann en vinprovning som jag höll i för femton år sedan. Smaken förändras, igår tyckte jag att den var ointressant.
Halvtorr riesling ska man inte se ner på.
Jag är smakare vilket jag visste sedan tidigare.
Andra gången jag gissar på carignan när det är gamay.
Vinerna:
Reichsgraf von Kesselstatt Riesling (nr 75285), 119 kr
Vinerna:
Reichsgraf von Kesselstatt Riesling (nr 75285), 119 kr
Chablis Domaine de la Boissonneuse (nr 5624), 159 kr
Domaines des Granges de Mirabel (nr 75150), 139 kr
Georg Breuer Riesling Sauvage (nr 5899)
Domaine de la Grand' Cour Fleurie Clos de la Grand' Cour (nr 73318), 109 kr
Château Labadie (nr 3550), 139 kr
Fetzer Barrel Select Zinfandel (nr 6425), 125 kr
Langhe Nebbiolo Pio Cesare (nr 7306), 137 kr
Domaines des Granges de Mirabel (nr 75150), 139 kr
Georg Breuer Riesling Sauvage (nr 5899)
Domaine de la Grand' Cour Fleurie Clos de la Grand' Cour (nr 73318), 109 kr
Château Labadie (nr 3550), 139 kr
Fetzer Barrel Select Zinfandel (nr 6425), 125 kr
Langhe Nebbiolo Pio Cesare (nr 7306), 137 kr
Såhär såg inbjudan ut:
"Nyare forskning delar in oss i supersmakare, smakare och icke-smakare efter hur många smaklökar vi medfött har på tungan. Det påverkar hur vi upplever smaken av olika viner,
även om erfarenheter också spelar roll för vilka viner vi uppskattar eller ogillar. Av de fem
grundsmakerna är det sött och beskt vi tydligast är olika känsliga för.
Supersmakaren med sin stora smakkänslighet vill helst dricka viner som är lätta, inte för
alkoholstarka men gärna med liten restsötma medan icke-smakaren är svag för rejält kraftfulla
och sträva rödviner. Smakaren, som finns mittemellan på skalan, väljer helst torra, balanserade
och fruktiga viner.
Vid den här provningen smakar vi åtta väl valda viner för att kunna ge dig nyckeln till vilken
smaktyp du är. Vilka vinerna är håller vi hemligt så länge"
4 februari 2012
2012:8 Välförsett
Om man kan tänka sig en svag doft av svensk fiskdisk, lysrörsbelysning och det stim som råder i en större livsmedelsbutik under en vanlig lördag när man dricker vin och äter ost så ska man bege sig till ICA i Liljeholmen. Ja, man behöver inte vara där på eftermiddagen, det är öppet en bit in på kvällen också. Jag satt där med L idag, vi skulle egentligen ha fikat men det här var betydligt trevligare. Billigt var det också och idag till och med gratis eftersom L bjöd. På bordet vi satt vid fanns det reklam för en vertikalprovning av ett Bordeaux-slotts viner. På ICA! I Sverige! Ni läste rätt. Nu slarvade jag så tillvida att jag inte skrev upp vad det vita spanska som jag drack hette men det var tropiska frukter och vita kronblad och sådant där ni vet. L drack en vuxen shiraz. Jag tror att glasen kostade dryga 50-lappen. Och man kan köpa Riedel-glas där också. Om man är begiven på sådant. För det är man väl?
21 januari 2012
2012:7 Välkänt
Ni har sett mina rubriker ett tag nu. Och kanske undrat vad de har att göra med innehållet i posterna. Med all rätt. Det skulle jag också göra om jag hade varit en av mina läsare. Men jag är inte läsaren utan den som skriver. Och dessvärre har jag inget svar. Förledet "väl" är förknippat med något som är gott. Som jag vill att 2012 ska bli. Hittills har det varit gott och väl.
Igår gick jag till Deville för att, å en väns vägnar, kolla om man kan komma in där med en rullstol. Det kan man, visade det sig. Eftersom jag ändå var där så passade jag på att ta ett glas Dr Pauly Tres Naris Riesling och några rostade mandlar i baren. Och prata med den trevliga personalen. Kanske därför jag går dit, när jag tänker på det. En krog, sådär i början av kvällen, innan stimmet har kommit igång och personalen inte kommit in i det riktigt hektiska, är en fantastisk miljö.
Det blev ett glas Peter Jacob Kühn Tonkieser Riesling en kastrull musslor, med en liten skål frittar och aioli av bara farten. Avslutade med en kaffe och en fyra brandy, Veterano från Osborne. Vinerna, som båda importeras av Vinovativa, är fantastiskt bra som ni förstår. Musslorna var goda men aiolin var för sur för min gom. Vilket jag inte sade, feg som jag var.
Sedan for jag till Strömmen för att sammanstråla med J som bodde i Norge för några år sedan. Och det stod klart för mig vilken eländig snobb jag har blivit. Eller åtminstone så lyckades J få mig att tro det. Vi promenerade upp längs Katarinavägen och pratade om de ryska målarna som visas på Nationalmuseum de sista dagarna den här helgen. Efter diverse turer hamnade vi, och några som vi träffat på ett ställe på Skånegatan som jag bevistar så ofta att jag inte längre ids skriva vad det heter, sent på en krog som heter Harvest Home. J anklagade mig för att aldrig ha bjudit hem honom. Det är sant att jag inte har bjudit hit honom, men det är inte så många som har blivit över huvud taget. Jag har lovat att vi ska äta ostron och dricka champagne eller chablis till det någon gång innan han åker till USA. Hos mig alltså. Jag behöver bara ett superelliptiskt bord först. Och jag vill inte betala tio tusen för det. Det borde väl gå. Hem gick jag vid två.
Igår gick jag till Deville för att, å en väns vägnar, kolla om man kan komma in där med en rullstol. Det kan man, visade det sig. Eftersom jag ändå var där så passade jag på att ta ett glas Dr Pauly Tres Naris Riesling och några rostade mandlar i baren. Och prata med den trevliga personalen. Kanske därför jag går dit, när jag tänker på det. En krog, sådär i början av kvällen, innan stimmet har kommit igång och personalen inte kommit in i det riktigt hektiska, är en fantastisk miljö.
Det blev ett glas Peter Jacob Kühn Tonkieser Riesling en kastrull musslor, med en liten skål frittar och aioli av bara farten. Avslutade med en kaffe och en fyra brandy, Veterano från Osborne. Vinerna, som båda importeras av Vinovativa, är fantastiskt bra som ni förstår. Musslorna var goda men aiolin var för sur för min gom. Vilket jag inte sade, feg som jag var.
Sedan for jag till Strömmen för att sammanstråla med J som bodde i Norge för några år sedan. Och det stod klart för mig vilken eländig snobb jag har blivit. Eller åtminstone så lyckades J få mig att tro det. Vi promenerade upp längs Katarinavägen och pratade om de ryska målarna som visas på Nationalmuseum de sista dagarna den här helgen. Efter diverse turer hamnade vi, och några som vi träffat på ett ställe på Skånegatan som jag bevistar så ofta att jag inte längre ids skriva vad det heter, sent på en krog som heter Harvest Home. J anklagade mig för att aldrig ha bjudit hem honom. Det är sant att jag inte har bjudit hit honom, men det är inte så många som har blivit över huvud taget. Jag har lovat att vi ska äta ostron och dricka champagne eller chablis till det någon gång innan han åker till USA. Hos mig alltså. Jag behöver bara ett superelliptiskt bord först. Och jag vill inte betala tio tusen för det. Det borde väl gå. Hem gick jag vid två.
19 januari 2012
2012:6 Välförsett
Det känns som det var evigheter sedan jag var på gala senast men det är i själva verket bara ett knappt år sedan. Då var det White Guide på Grand - en utdelning som jag tiggde mig till - nu var det Gulddrakeutdelning i Palatset på Riddarholmen som L bjöd med mig på. Tack!
Palatset är för övrigt ett konkursdrabbat allaktivitetshus för barn och ungdomar. Gulddraken är DN:s utmärkelse som delas ut till krogar i olika kategorier. Kategorierna var:
Fynd
Bar
Mellan
Budget
Lyx
Och så ytterligare en i kategorin var man skulle ta en gäst som är på tillfälligt besök i Stockholm när man ska ut för att äta.
Pristagare blev:
Pontus!
AG
Chez Betty
Blue Light Yokohama
Gastrologik
Av dessa har jag i närtid bara besökt AG. Och där är baren bra, det var också den del av krogen som jag besökte först. Direkt efter White Guide i fjol tillsammans med delar av Allt om Vin.
Pontus! har jag aldrig besökt. Pontus By the Sea och Pontus in the Greenhouse däremot men det var för ett halvt respektive helt decenium sedan.
Den beryktade brittiske krogkritikern AA Gill delade ut besökspriset som också gick till Gastrologik.
I trappan serverades Cremant du Jura, till buffén ett rött rhônevin, ett rött vin från Italien, ett vitt från Loire och ett sött från Monbazillac. Inga att blogga om men heller inga direkta stolpskott. Skulle vara det söta som hade en påtaglig och lätt obehaglig maskrosbeska. Lämnade glaset mer än halvfullt.
Buffén hade lagats av elever på restauranghögskolan. Några av dessa fick sia om årets mattrender. Barnsliga smaker förutsåg de skulle skapas i köken.
Annars var där fullt av trevliga människor; Mathimlen, Griskindspatrik, Kinna, Pia Bendel, Lisa, Karin, Kanonmat, Jenny med flera.
Palatset är för övrigt ett konkursdrabbat allaktivitetshus för barn och ungdomar. Gulddraken är DN:s utmärkelse som delas ut till krogar i olika kategorier. Kategorierna var:
Fynd
Bar
Mellan
Budget
Lyx
Och så ytterligare en i kategorin var man skulle ta en gäst som är på tillfälligt besök i Stockholm när man ska ut för att äta.
Pristagare blev:
Pontus!
AG
Chez Betty
Blue Light Yokohama
Gastrologik
Av dessa har jag i närtid bara besökt AG. Och där är baren bra, det var också den del av krogen som jag besökte först. Direkt efter White Guide i fjol tillsammans med delar av Allt om Vin.
Pontus! har jag aldrig besökt. Pontus By the Sea och Pontus in the Greenhouse däremot men det var för ett halvt respektive helt decenium sedan.
Den beryktade brittiske krogkritikern AA Gill delade ut besökspriset som också gick till Gastrologik.
I trappan serverades Cremant du Jura, till buffén ett rött rhônevin, ett rött vin från Italien, ett vitt från Loire och ett sött från Monbazillac. Inga att blogga om men heller inga direkta stolpskott. Skulle vara det söta som hade en påtaglig och lätt obehaglig maskrosbeska. Lämnade glaset mer än halvfullt.
Buffén hade lagats av elever på restauranghögskolan. Några av dessa fick sia om årets mattrender. Barnsliga smaker förutsåg de skulle skapas i köken.
Annars var där fullt av trevliga människor; Mathimlen, Griskindspatrik, Kinna, Pia Bendel, Lisa, Karin, Kanonmat, Jenny med flera.
15 januari 2012
2012:5 Välregisserat
Igår kväll: Sniglar för andra gången den här veckan. Ankbröst. Och så en crème caramel. Ett torrt från Loire, ett sött från samma floddalar och ett burgundiskt rött. Neil Young live at Massey Hall i högtalarna. Där tillsammans med advokaten som kallade mig för expert när han talade med maître d som för övrigt är bror till någon i det som var Just D. Jag blev lite generad när advokaten presenterade mig sådär. "Expert", min åsna. Sedan visade han min blogg för samme man. Jag lovade att skriva, nästan övertygad om pinoten. Chenin blanc behöver jag sällan övertygas om. Båda var bra.
Bergamott, Hantverkargatan 35 på Kungsholmen - Stockholm för vuxna.
Idag: Pojken med cykeln i regi av bröderna Dardenne. Tillsammans med kulturchefen. I brist på andra ord får jag kalla filmen meningsfull. Se den! Nu eller när den kommer på devede.
Ett sött dessertvin med samma ursprungsbeteckning som Moulin Touchais, tror jag.
Bergamott, Hantverkargatan 35 på Kungsholmen - Stockholm för vuxna.
Idag: Pojken med cykeln i regi av bröderna Dardenne. Tillsammans med kulturchefen. I brist på andra ord får jag kalla filmen meningsfull. Se den! Nu eller när den kommer på devede.
Bourgognen uppe till vänster var från 2006, tror jag.
Bra syra, torrt och trevligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
